Rubba perfektionisten och en massa bark

När jag gör något gör jag det väldans noga. Må de vara något jag pysslar, syr, trädgårdsjobb eller städning mm. Ja, allt jag åtar mig, gör jag utförligt och grundligt. För grundligt, helt klart. Jag är perfektionist! Perfektionist ut i fingerspetsarna! Ställer höga krav på andra med framförallt på mig själv. Alldeles för höga, har jag fått lära mig genom åren. Det är inte bra att var sådan! Man blir sjuk!

Så nu har jag försökt att tagga ner. På alla områden. De är svårt. Supersvårt! Man föds med vissa egenskaper och det är en av egenskaperna jag nu febrilt försöker rubba. Bra planerat hälften gjort - de håller jag med om fortfarande, men man kan tagga ner även där.

Varför skriver jag då detta nu plötsligt? Jo, för att jag stolt kan visa att jag gjort ett nytt projekt i trädgården. Ett projekt som bara är lite ditåt. Och jag är nöjd...ja eller inte 100, men så pass att jag inte tänker göra något mer åt det. Ni kan bara gissa Gubbens förvåning när jag meddelade att det är klart. Han hade svårt att förstå att jag skulle lämna det lite vint och snett. Men klagade gjorde han inte, han rykte på axlarna och sa ok. Lättnadens suck, vill jag påstå! Fniss! Han har väntat i 25år på denna ändring, typ! Hehe!

Som ni ser, bilderna talar för sig själva. Jag har fixat runt bärbuskarna så att det ska vara lättare att klippa gräset och hålla det snyggt kring buskarna. Inget sicksackande mellan buskarna mer. Markduk under, kantsten och bark ovanpå. Vi hade en hel del betongstenar som blivit över från tidigare projekt, men de räckte inte riktigt till. Samma stenar fanns ej att får mer, så jag köpte liknande. Den billigaste som fanns. Där kantstenarna inte riktigt passade ihop kamouflerade jag med några naturstenar. Satt även en hög mitt bland buskarna.

Tänkte använda bräder runtom, men som ni ser är området så sluttande att det hade inte gått, utan att gräva och trixa en massa. Stenarna var det enklaste alternativet. Vid vår sommarstuga har vi också 20st bärbuskar, på ett betydligt större område såklart. Får se vad jag hittar på där.

Växtkraft så det förslår

Först vill jag tacka för alla omtänksamma hälsningar, fina ord och hejarop i samband med förra inlägget. Nu är det berättat och nästa gång ni hittar ett stavfel i mitt inlägg får ni sända mig en varm tanke. Sedan kan de vara ett slarvfel för att jag "håsat" eller varit alldeles för trött att blogga, men ger mig inte. För sådan är jag också. "Håsar" och ger mig absolut inte in första taget.

Då kör vi på något lättsammare ämne idag. Mirakelblomman a la K-Market Selleri i Kristinestad! Fniss!

I påskas köpte jag en vit våreld från matbutiken. En helt vanlig sådan, inga märkvärdigheter alls. Den blommade fint i flera veckor vid vår sommarstuga. På försommaren ställde jag ute den och glömde lite bort den mellan varven. När jag märkte att den började göra nya blad planterade jag om den i större kruka. Sedan dess har det stått ute på balkongen hela sommaren. Grön och fin, som dekoration på en byrå. För nån vecka sedan började den blomma igen. Jag gav den till min mamma som gärna pysslar om den när frosten kom. Hon meddelade att den mår fint och blommar mer än någonsin. Växtkraft för 4.95€ minsann!

En dyslektikers blogg

I söndags avslutades den Europeiska Dyslexiveckan. En temavecka som infaller första veckan i oktober, där man runt om i Europa uppmärksammar dyslexi. Så även i Finland och Sverige. Något som jag tycker är helt fantastiskt. Att lyfta fram läs- och skrivsvårigheter, samt dyslexi eller ordblindhet som det också kallas.

Ni som följt min blogg har knappast undgått att det förekommer en del stavfel och ordbortfall nu och då. Idag tänkte jag skriva om hur det är att blogga med dyslexi. Jag hade bestämt mig för att berätta om min dyslexi om besöksantalet här på bloggen kom upp i 10 000. Fjong...! De gick så fort så jag var inte mogen. Tar det vid 30 000 då! Det kom också för snabbt och sen blev det bara inte av. Främst för att det är svårt att beröra ett ämne som till viss del trots allt är känsligt. Med tanke på att bloggen fyllde fem år i vårvintras har jag verkligen behövt lång betänketid. Tack vare ihärdig uppmuntran av vår kloka underbara dotter, tänker jag nu erkänna hur det ligger till.

Jag har alltid haft det svårt i skolan. Inte så att mina betyg varit underkända eller att jag fått gå om nån klass, utan jag har kämpat som en galning för att få t ex en åtta i vitsord! Läst och studerat! Massor! Så mycket som jag läst borde hela betyget bestått av enbart tior. Ingen förstod hur det låg till.

Vi lever tidigt 80-tal och lärarinnan på ettan i grundskolan ber mig sluta tala finska med min nyfunna vän, för att underlätta rättstavningen på mitt modersmål, svenska. Jag får stödundervisning i flera år för rättstavning. Främst i modersmål. Inget ändras nämnvärt. När vi börjar läsa finska och engelska, blir det ännu svårare. Rättstavningen och läsningen fallerar rejält. Inget görs. Jag fortsätter kämpa.

Önskade av hela mitt hjärta att jag någon gång skulle få en tia i vitsord, för att jag satt ner så mycket tid på läx- och provläsning. Jo vars, jag hade tio i både teckning och handarbete, eller bildkonst och textilslöjd som det nuförtiden heter. Jag läste så mycket att jag ofta blev sjuk till provdagen. Speciellt i gymnasiet, då när man nästa var vuxen och visste att det gällde att fokusera. Den psykiska stressen blev för stor. Jag fick migrän natten till tentamensdagen. Jag låg hemma i ett mörkt rum och kastade upp med vetskapen om att jag blir tvungen att skriva provet en annan dag. Stoffet var stort, speciellt i realämnen och dessutom läste jag långsamt. Min pappa ringde rektorn och sa hur det låg till, efter att någon av mina klasskompisar sarkastiskt undrat varför jag med vett och vilja alltid var borta på just den dagen. Jag fick sjukintyg för min migrän, som levererades till skolan. Sarkasmen slutade tvärt och jag kämpade vidare.

Tester utfördes av en psykolog i samband med att jag skulle skriva studenten. Det var rätt skönt att få det svart på vitt. Att få ett svar på varför  jag inte var, är, som alla andra. Att hitta felet! Och förstå! Vad det beror på! Orsaken till varför det går så trögt! Jag skrev studenten med mycket fina betyg. Kom in till utbildningen jag önskade. Utdimitterades (<- de ordet fick jag googla för att jag inte kunde stava det rätt) fyra år senare och fick stipendie för bästa avgångsbetyg. Jag var vuxen, hade tränat på att minska stressen inför tenterna och mycket av min utbildning byggde på praktiskt noggrant arbete. Vilket passade mig perfekt.

Min dyslexi råkar vara den mildaste på skalan. Inget som märks i vardagen, för den som inte vet. Inget som hindrar mig från att leva ett normalt liv. Eller blogga. För jo, jag fegade i flera år innan jag vågade starta min blogg. Hade den i smyg i månader innan jag till slut tog mod till mig och offentliggjorde den. Det finns så många hjälpmedel idag. Jag har t ex alltid på rättstavningen på datorn, mailen mm. Autokorrekt på mobilen, ja ni vet, allt det som ingen tänker på, men som underlättar min vardag avsevärt. Det är främst självförtroendet som fortfarande sviktar. Tron att jag möjligen kommer att skriver fel. Ger järnet och dubbelkollar. Anser allt vara rätt och sen efter nån timme eller dag när jag läser det jag skrivit, hittar jag fel oavsett. Då lider också självkänslan. Tyvärr! Även om jag är vuxen och förnuftig. Då känner mig som en andraklassare igen. Fröken i skolan undrar vad jag fattas när jag inte fattar. Varför jag inte lär mig skriva som alla andra. Självkänslan som aldrig byggdes upp, utan sågades gång på gång för att jag igen en gång skrev fel, alternativt lämnade bort någon bokstav.

Att bygga upp självkänslan och självförtroendet är det viktigaste! Vilket är självklart! Eller hur?! Om jag vill så kan jag! Tror jag på mig själv, så går det! Jag är lika värdefull som alla andra även om jag "inte fattar" genast!  Så även med dyslexi! Man bör få göra det på sitt sätt och med alla de hjälpmedel som finns. För idag finns det massor med fantastiska sådana. Ta hjälp av olika program och träna. Dyslexi går att mildra med träning. Dagens pedagoger har stor kunskap om detta. De hjälper mer än gärna. De är proffs på detta. Det är dessutom deras skyldighet att se till att varje barn får hjälp. Något som det inte fanns kännedom om på 80- och 90-talet när jag gick i skolan.

Handikappet kan gå i arv och jag har varit noga med att de i skolan från första klasserna kollat våra barn lite extra. Det har konstaterats att ett av våra barn är drabbat. Vi kämpar som bara attan att det ska bli så bra som möjligt. Vi ber om hjälp och konsulterar experter. Vi har fått hjälpmedel och läromedel som underlättar. Vi har olika inlärningsmetoder för att det ska gå vägen. Vi kör det på vårt barns villkor. Försöker göra det så positivt vi bara kan. Att skolgången, inlärningen och läxläsningen ska vara rolig. Att lära sig nytt skall vara kul! Att vi ska se till, att det aldrig börjar växa en klump i magen på vårt barn. Eller att han blir sjuk av läx- och provläsning. Aldrig! Någonsin! Jag om någon, vet hur man inte ska göra!

Varför går jag då ut och erkänner en så personlig sak som trots allt gör mig obekväm? Ja, främst för att göra det mindre tabubelagt. Samt att öka medvetenheten kring ämnet. Att påminna om att inlärningssvårigheterna ibland kan vara svåra att upptäcka. För att sporra er som känner att det är svårt att skriva och/eller läsa. Till er som känner er bortgjorda när någon påminner er om att ni skrivit fel. Till er som inte läser lika fort som er vän eller klasskompis. Till er föräldrar som har barn som kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Till er vars barn inte ännu diagnostiserats. Ta saken på allvar! Be om hjälp, istället för att lida i de tysta. Istället för att kämpa som en galning utan hjälp. (Ja eller, kämpa som mig, får jag väl skriva vid det här laget.) Börja med att bygga upp självkänslan! Och självförtroendet! Tro på dig själv! Tro på barnet! Träna läs och skrift, utan att göra det till tråkigt bekymmer. Det går att leva ett lyckligt liv som dyslektiker också! :o)

Idag kan jag skratta åt eländet vad beträffar mig. Jag är gammal nog att veta, att jag klarar mig, även om jag inte alltid känner mig bekväm att berätta min hemlighet. Och nu är det ingen hemlighet längre heller! Dessutom! Men jag skrattar aldrig åt någon annan. Någon annans stavfel. Eller tryckfel, om det råkar vara ett sådant.  Den skammen sitter långt inne i mig ännu. Den, när någon skrattar åt mig för att jag klantat till ett ord utan min egen vetskap. Att bli hånad! Förolämpad! Kanske man till och med kan säga mobbad...

Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår! - Nalle Puh

Middag & Vinprovning

För nån vecka sedan var jag och min man tillsammans med två härliga damer på middag och vinprovning. Min barndomsvän och hennes väninna. Evenemanget ordnades av restaurang Strampen i Vasa. En trerätters middag med passande viner till. Sommelier Andreas Strandén berättade kort, men intressant om vinerna och även om maten. Hur de tänkt och komponerat rätterna.

Som förrätt fick vi en Strampens fisktallrik, som vi avnjöt med en torr Prosecco - Bepin d Eto Prosecco Extra dry Masseira Capoforte Fiano 2015. Mycket god tillsammans med fisken! Varmrätten bestod av renrostbiff med potatiskaka med västerbottenost och portvinsås. Till huvudrätten bjöds två viner. Brazin Zinfandel 2013 och Coma Vella 2008. Där delas åsikterna i vårt sällskap. Jag gillade zinfandeln. Eva och Linda föredrog Coma Vella och min make tyckte om bägge röda. Och maten var gudomligt god!

Till efterrätt hjortronparfait med hjortronkompott och mandelkex. Som efterrättsvin drack vi Brown Brothers Muscat orange & flora 2014. Ett sött vin, vilket efterrättsvinerna är, som passade perfekt till parfaiten och kexet. Jag har för liten kunskap om viner för att desto mer ingående återge det Andreas berättade för oss. Jag vågar helt enkelt inte yttra mig, utan enbart konstatera ett det var utsökt! Allt var utsökt gott!

Vi fick möjlighet att diskutera viner med Andreas efteråt. Han försåg oss även med information om vinerna och vinkartor, om vi så ville ha. Han är en mycket hängiven sommelier och en intressant föreläsare. I morgon, fredag 7.10, ordnas samma tillställning på nytt. Troligtvis med annan meny och andra viner. Har ni möjlighet ska ni absolut fara. Utsökt mat, goda viner och ett väldigt trevligt ordnat evenemang. 

Såhär skriver Strampen på sin Facebook-sida.

"Kom och njut av en kväll i matens och vinets tecken. Vi serverar en trerätters middag med fem utvalda viner. Middagen och vinprovningen leds av Sommelier Andreas Sandén. Priset för middagen och vinprovningen är 55€ / person. Boka plats på +358414514512 eller strampen@strampen.com. Det finns ett begränsat antal platser."

Inlägget är inte ett sponsrat inlägg.

Lillebrors solros

Huj sån dag jag haft. För att inte tala om hela veckan. En sådan man blir alldeles matt i själen av. Lite jobb framför skärmen och sen läggdags. En dag som denna piggar en gul sol upp. Man blir alldeles lycklig av denna blomsterprakt! Lillebror och hans klasskompisar fick så solrosor i skolan i våras. Han kom stolt hem i maj med små gröna skott. Vi vårdade dem ömt, planterade sedan ut dem i trädgården och nu har vi haft blomsterprakt en längre tid. Ett härligt "pyssel" som barnen gjorde tillsamman med sin fina lärare. Långvarig glädje! Borde kanske plockat in dem i kväll. Det har lovats rejält med minusgrader. Sköt om er!

Ernst och stumparna

Städning pågår!

Fönstren fick vi tvättade i helgen. Äntligen! Det tar ju inte så länge bara man kommer till skott. Då återstår resten. Storstädning! Så blir det när man slarvat länge. All ledig tid har tillbringats ute eftersom hösten varit så fantastiskt fin. De flesta helger har vi tillbringat vid sommarstugan och då haltar det såklart i den här ändan. Hur som helst, bara att ta tag i saken. Efter det får jag göra de jag njuter av mest - "piffandet".

Som t ex med denna fina ljusstake. Min älskade "stump-stake" a la Ernst, som jag fick i gåva av min lillasyster när jag fyllde år. Ljushållarna är av metall, så det går utmärkt att bränna ljusen fullt ut. Materiell kärlek så stor som den bara kan bli. Nu ska jag slänga mig i soffan och kolla om Dictes man överlevde trots allt. Får fortsätta städa i morgon! 

"Må bra på jobbet - Alla vinner"

I tisdags var jag på ett mycket intressant seminarium som ordnades av Svenska Bildningsförbundet Tankesmedjan Agenda. Föreläsningen hölls på restaurang Il Banco i Vasa. Deltagarna var många, mest damer, vilket jag kan tycka är lite synd. Hade önskat att också fler manliga företagsledare tagit sig tid och kommit och lyssnat på denna lärorika föreläsning.

Bilden ovan, Mattias Fagerholm, Tankesmedjan Agenda, samt professor Guy Ahonen. Seminariet handlade i korthet om hur viktigt välmående är på jobbet. Mår vi bra, jobbar vi bättre och då ökar såklart produktiviteten, vilket leder till att lönsamheten ökar. Helt självklart eller hur? Genom ett bättre ledarskap kunde vi öka produktiviteten till och med 20% och inte 5% som Finlands regering nu talar om. Känns nästan skrämmande att man i Finland år 2016 måste poängtera, föreläsa och göra undersökningar om detta. Att vi inte fattar?!

”Varje år förlorar den finländska ekonomin över 25 miljarder euro på grund av sjukpensioneringar, sjukfrånvaro och arbetsolycksfall. Den summan motsvarar närmare hälften av statsbudgeten. Ett bättre arbetsliv är en underutnyttjad möjlighet till ekonomisk framgång.” Så skriver professor Guy Ahonen i Tankesmedjan Agendas rapport ”Bättre arbetsliv – bättre ekonomi”. Dessa 25 miljarder är kostnader som vi kan påverka, om vi vill! Om våra förmän och chefer vill! Om företagare vill! Om arbetsgivare vill! Om regeringen vill! 25 miljarder euro! Tänk er! Hisnande tycker jag!

Det gavs flertalet konkreta tillvägagångssätt. Inte en massa flum som man genast glömde. Fiffiga enkla strategier och vi kan alla dra våra strån till stacken. Från gräsrotsnivå ända upp till regeringen. Dagens regering som inte alls verkar ha de på klart hur vi ska få Finland på fötter igen. Man kan inte bara ta och ta! Man bör även satsa och ge!

Företagaren Anna Häggblom, som grundade Aveo i Vasa för tio år sedan, brinner för goda arbetsmiljöer och välmående arbetsplatser. Hon poängterade hur viktig arbetsmiljön är för att vi ska orka jobba. Om "härvaro framom närvaro", för att låna Annas ord. Att vara en flexibel företagsledare. Uppmuntra sina kolleger och anställda. Tro på dem, ge dem en chans att lyckas och göra ett gott arbete. Låter kanske klyschigt när jag skriver det, men hade ni hört Anna hade ni varit av helt samma åsikt. Nedan Aveo-blomman som Anna framställt. En blomma som består av fem E:n, innehållande många kronblad som bör tas i beaktande om man önskar skapa en bra arbetsmiljö.

Bilden lånad från Aveos sida.

Som sagt - Inte närvaro - utan härvaro! Nedan Annas 14 + 1 snabba tips hur du kan gå till väga för att förbättra arbetsmiljön. Jag kom genast att tänka på hur viktiga dessa element även är hemmet.

Mentalcoachen Christoph Treiers föreläsningar har jag varit på tidigare. Alltid lika intressant och en inspirerande föreläsare med god humor. Alltid berörande ämnen som når en på djupet. På detta seminarium kom han med konkreta exempel på hur man kan förbättra sitt eget välmående i arbetslivet. Fyra delområden. "Alla vill lyckas!" För det vill vi ju! "Att bry sig!" Lyssna och kommunicera med din nästa. "Att stöda!" Ge stöd åt varandra! Att göra fel är mänskligt. Det ända sättet att inte göra fel är att inte göra någonting alls! "Att förbygga!" Vi underhåller och servar maskinparken på arbetsplatserna för att upprätthålla produktionen. Hur ofta servar vi personalen? En väldigt bra tankeställare!

Detta ämne är något jag verkligen brinner för. Att må bra på jobbet för att orkar och framförallt vilja orka. Skulle nästa kunna gå till krig med företagsledare och förmän som inte vill förstå detta. Något som är så enkelt! Att ta hand om de anställda, förbättra möjligheterna för att utföra jobbet och göra arbetsmiljön trevligare att vistas i. Jag blir så arg (vilket jag vet är galet, men jag blir det ändå) på chefer som inte tar vara på sina resurser, de dyrbaraste de har, dvs arbetstagarna. Ge dem möjlighet att växa tillsamman med företaget. Serva dem lika bra och lika ofta som alla maskiner. Se till att personalen mår bra! Hur svårt kan det vara?!

Efter en föreläsning som denna sänder jag många varma tankar till min före detta chef. En chef som trodde på mig och insåg snabbt mitt potential. Han gav mig möjligheten att växa. Växa tillsamman med företaget, med mina fina kollegor och tillsammans med honom. Att få möjligheten att prova på nya utmaningar. Att få förtroendet att segla i hamn flera stora projekt. Men även att ibland få en spark i baken tillsammans ett hejarop - detta klarar du nog! För annars hade jag fegat ur många gånger. Jag var tvungen att kavla upp ärmarna och insupa massor med jävlar anamma. Gudarna ska veta att jag många gånger varit super arg på just denne fantastiska chef, för att han inte fanns vid min sida jämt. Men nu efteråt inser jag med tacksamhet, då skulle jag inte fått möjligheten att testa och lära mig. Växa, känna glädjen och framgången i det jag åstadkommit och framför allt den jag är.

Svävande glashylla

Jag har gjort den enklaste hyllan man kan tillverka. Hade en glasskiva liggandes på garagevinden som blivit kvar efter nån bokhylla. Några metallkedjor som blivit över från tidigare pyssel. Två krokar för att fästa hyllan i fönsterkarmen och klart! Där svävar den intill ytterdörren i vår delvis inglasade balkong vid vår sommarstuga. Vill man ha tyngre grejer på hyllan rekommenderar jag grövre kedjor och kanske t.o.m en bräda som hyllplan. Jag ville ha den lätta svävande känslan mot de stora fönstret.

Träram till träden

Två små äppelträd vid vår sommarstuga. Planterade av den tidigare ägaren. Träd som borde beskurits ordentligt länge sedan. De är lite sneda, växer fel och nu gör jag allt för att rädda dem. Nå, det var inte träden jag skulle skriva om, utan de vi fixat nertill kring trädets stam. Jag grävde upp kring trädet i somras, i ett tappert försöka att hålla ogräset borta, men som ni ser höll de inte särskilt länge. Man måste vara så aktiv och rensa jämt.

I helgen byggde vi träramar av gamla terrassbräder. Främst för att hålla de snyggt under trädet, men framför allt för att underlätta vid gräsklippningen. Jag rensar sällan bort ogräset när jag anlägger nya rabatter eller täcker in med bark, utan bäddar ner det under Vasabladet. Ja eller...går såklart lika bra med vilka dagstidningar som helst! Fniss! Jag råkar bara gilla Vasabladet och det är den tidningen vi prenumererar på. Fäste ramen med två träpluggar, på med den billigaste sorten täckbark och då var det klart! Jag har gjort en annan variant runt buskarna och träden här hemma på gården. Men de visar jag sen när det är helt klart.

50 cents urnor

I somras fyndade jag två porslinsurnor, eller kanske det är vaser, på loppis för 50 cent styck. Ett kap om du frågar mig. Några omgångar svart matt sparyfärg och voilá! Där står de på hyllan i hallen, intill den svarta loppade lampan som en gång lyst upp ett hotellrum vid stadshotellet i Jakobstad.

Jag har plockat in blommor från trädgården och bytt an efter. Ja, förutom de röda rosorna. Dem köpte jag till Gubben mest för att jag själv vill ha dem. Fniss! Och hittar man 20 st rosor för 2€ får man väl slå till.

Ni som följer mig på instagram känner säkert igen en del av bilderna. En del ögonblicksbilder från tidigare. Det svarta ljuset intill urnorna har jag fått av en kär vän och nu tänder vi det igen när kvällarna börjar skymma.

Bönpasta Fettuccine

Jag fick tips av en god vän, en som har celiaki och har stor kunskap om dessa produkter, på världens godaste pasta. Bönpasta från Risenta. Jag som aldrig ens varit någon vän av pastarätter, storgillar nu denna glutenfria pasta gjort på bönor. Precis som namnet säger. Ekologiskt och fullproppat med proteiner. Finns spagetti också, ifall man föredrar en tunnare variant. Tar 3-5min att koka. Bara att strö över lite ost. T ex parmesan eller lite fetaost, som på bilden nedan! Råkar man ha egenodlade tomater och sallat samt två sorters rökt fisk, blir de rena himmelriket!

Konfirmationsrosor

Tänk att några droppar regn vara så effektfulla?!

Ja, ni ser! Magiskt vackra! Så otroliga, att jag hade svårt att sluta fota!

Dotterns ros som hon fick i konfirmationsgåva av en kompis förra sommaren. En ros i kruka, typ som en morsdagsros, men en aning resligare. Den blommade fint i den krukan förra sommaren och så övervintrade jag den i misstag i garaget. Krukan kom in med en annan ros och jag hade totalt glömt att den fanns där. (Jag övervintrar en hel del blommor.)

När det grönskade i krukan i våras lyfte jag ut den i solskenet och klippte ner den rätt mycket. Planterade den i lådan intill trappan vid entrén. Mest som utfyllnad med den brokiga klövern. (även den övervintrad) Satt ner några gladiorer i samma låda. Kunde inte in min vildaste fantasi förstå att rosen skulle bli nästan en meter hög och blomma så mycket. Det var trots allt en mindre ros i en 12cm kruka.

Jag har gödslat med rosgödsel upplöst i vatten ca en gång i veckan sen den började blomma. Nu börjar de bli dags att gräva upp den och ställa in den i garaget igen. Frostnätterna blir fler och fler. Sen får jag hoppas att jag lyckas lika fint nästa sommar.