Den jävla ribban

"Sänk ribban, det är bara du som vet hur det ska vara!" Åter igen, behövdes den påminnelsen! Oj urk så lätt man glömmer. Höjer och höjer, den där jävla ribban. Åt sig själv och ingen annan. Hur svårt kan det vara?! Det är mycket som jag behöver få ordning på och himmelens gärna dessutom lyckas med det jag åtagit mig. Hon min fina vän, som jag inte träffat på länge, tog ner mig på jorden igen och avslutade med orden, "Tack, för att du är Mona!"

...och så trillar det en tår av tacksamhet, lycka och livsglädje! Kram på er!♥

Lite vanlig tråkig vardag tack, om jag på be...

"Hej mamma, var är du? Jag har just blivit påkörd..." Det samtalet fick jag idag. Ett samtal som varje förälder, varje individ, bävar att få. Bilfärden till olycksplatsen var en av de längsta färderna i mitt liv. Vi hade änglavakt! Verkligen! Ungen mår bra! Allt är okej! Materiella skador är bagateller. Fullständiga bagateller! Gäller att inte förstora det hela och åtgärda det som åtgärdas bör. Känner ändå att livet kunde lugna ner sig lite. Lite vanlig tråkig vardag tack, om jag på be...

Nu ska jag natta Lillebror. Åh nej, han behöver inte nattas. Egentligen har vi aldrig nattat honom, för han vill somna själv. Det är nog jag som har behov av att lägga mig tätt intill ungen och snusa på honom en stund. Snusa på livet! Sov gott alla ni! 

Ibland behöver man lite extra tid

Hej på er! Och Gott Nytt År! Hoppas ert år startat fint! Att ni fått njuta av ledighet över julen tillsammans mad era kära. Jag konstaterar kort att julen kom och gick. Och lite nyår därtill. Jag har knäppt lite bilder på vårt julfirande men känns irrelevant att visa dem mer. Känns passé. Hade tänkt blogga och visa, mest för att dela med mig av idéer och tips, men det blev inte så.

Efter att jag bloggade senast om det glädjefyllda beskedet, blev det så tomt. Lyckan, lättnaden och framförallt oron som släppte, lämnade en tomhet som jag inte kan sätta ord på. Så pass att jag inte kände lust för någonting. Och absolut inte blogga. Man kan ju tycka att det borde vara just tvärtom, men icke denna gång. Jag har oroat mig så länge, mer eller mindre hela hösten, så jag var bara tom. Tom som en tom ballong. Helt platt!

Tomheten satte även lite stopp på julfirandet. Det blev en stillsam jul. Gubben, jag och barnen. Mys, mat och promenader. Träffade endast två barndomsvänner som hälsade på i mellandagarna, förutom några av de närmaste släktingarna. Vi bjöd vännerna på rester och klädkoden var myskläder. Så enkelt och kravlöst. Nyårsafton firades traditionsenligt med grannfamiljen och det firandet var också mycket lugnt och stillsamt. Jag dukade fint och det njöt jag av. Först efter nyår kom jag igen. Vaknade ur mitt töcken och då passade vi på att bjuda gäster. Till och med två kvällar efter varandra. Hur trevligt som helst. Och hur glad man är efteråt när man träffat människor man håller av och sådana som lämnar ett leende på ens läppar.

Gubben har jobbat redan en vecka, men idag körde vardagen först igång på allvar när barnen började skolan. Jag har triljoner skoluppgifter på hälft p g a att jag var så disträ innan jul och kunde inte koncentrera mig på dem överhuvudtaget. Hur tappert jag än kämpade. Dem ska jag ta tag i bara jag samlat lite energi först.

Jag har aldrig någonsin gett nyårslöften, vad jag kommer ihåg i alla falla, men i år gav jag ett. Lite i smyg liksom. Och ni kan väl alla hålla en sådan hemlis, eller hur?! Fniss! Jag har lovat att ta bättre hand om Mona. Vara snällare mot henne. Lära henne att våga säga nej, någon gång nu och då vore väl bra början. Sätta Mona i prio ett. Ibland iallafall. Det ska jag ta tag i under det nya året 2018. Jag tror och hoppas att det kommer att bli ett fint ett! Både för mig och för er!♥

Mina tre magiska ♥

 

Jag har fått allt jag behöver! Verkligen allt! Tre magiska ting! Redan i fredags. Den vackraste ängeln gjord av Lillebror. En skyddsängel. Önskade mig en julröd ekologisk disktrasa. Den har min syster virkat till mig och sände mig precis till jul. Titta så fin! Och det sista, ett besked. Ett svar. Ett som jag så innerligt väntat på i veckor. Jag är CANCERFRI! Jag! CANCERFRI!!! Jo, det är jag det!

Brevet från patologen har inte hunnit fram så jag gjorde ett samtal till hudpolikliniken. I fredags, innan alla gick på jullov. För att få ett besked. För att få ro i själen. För att kunna förbereda mig på det som komma skall. Ifall att det skall komma. Ett nytt cancerbesked. En ny operation. Men nej, det kommer ingen! Ingen! Nu kan jag sätta den månader långa oron åt sidan. Glömma alla triljoner fällda tårar. Sömlösa höstnätter. Lämna alla ruskiga tankar och i stället fira en riktigt härlig jul med mina allra käraste!

Åter igen mitt ödmjukaste tack för all ovärderlig omtanke!

Önskar er alla bloggläsare en mysig julhelg!
Ta väl hand om varandra!

Julkramar!

♥

När det brister...

Go afton på er! Här blidde det längre paus än beräknat. Har blogginlägg på rad och kommer mig inte för att färdigställa och publicera. Mycket julpyssel och annat mysigt julrelaterat. Ska ta mig i kragen och visa er snart.

De senaste dagarna och framför allt idag, tryter humöret. Har varit i skolan på närstudiedag och det sex timmarna där var total bortkastade. Kunde inte koncentrera mig över huvud taget på dagens bokföring. Cancertankarna tar överhand, hur tapper jag än vill och försöker vara. Det bästa har varit att sysselsätta mig till max, så hinner jag inte tänka så mycket. Det trodde jag skulle funka i skolan idag också. Väntar innerligt på svar från patologen och skulle gärna veta om det blir ny operation. Jag menar ifall den nya provbiten visar sig innehålla melanom den också. Om det blir operation och blir det i så fall innan jul eller inte.

Eftersom nattsömnen är knapp pga av att de hemska tankarna snurrar är jag väldigt disträ. Så pass att jag glömmer viktiga saker och vimsar på som aldrig förr. Glömmer bokade tider, så som Lillebrors tid till tandkliniken. Kan plötsligt inte Gubbens telefonnummer eller det bästa. Nja, eller, frågar ni Gubben, det värsta. Eldar värmekaminen på övre våningen med spjället inskjutet. Vilket medför att det sipprar ut svart sot/rök kring sotluckan och den vita muren förstörs. Nej ingen dog, för oslarmet tjöt som bara tusan efter en stund, men tja, ni förstår. Ingen lyckad grej! Tack och lov har jag en förstående Gubbe som inte sa ett knyst. Inte en min! Inte ett endaste ord yttrade han! Kanske det inte behövdes?! Först gormade på mig själv som en galning och sen brast jag i gråt. Han fick ju liksom inte en chans att få en syl i vädret heller. Hehe!

Och sedan kommer dessa små ljusglimtar, som när finaste vännerna hälsar på eller sänder så fina meddelande att jag gråter bara av det. Eller när granntösen knackar på dörren och de godaste biskvier överräcks som en överraskning en helt vanlig lördagskväll. Just då när jag är som tröttast, som om hon visste, att jag och familjen behöver dem just den stunden. När någon skriver ett hjärtligt meddelande att hon saknade mig och mina hantverk på den årligen återkommande julmarknaden. Eller när en underbar själ skriver ett försiktigt och så vackert långt meddelande. Skriver att hon hört om min diagnos ryktesvägen och vill så gärna få kontakt med mig personligen om jag orkar. Ja då brister det för mig! Blir så berörd av omtanken, vänligheten och värmen. Då blir jag mållös...

Dessa små gester som är så enormt stora för mig! Tar till mig alla hjärta-tryck på sociala medier. Att ordet kram på en fb-sida eller instagram verkligen känns som en sådan. Sedan har jag alltid tagit till mig uppmuntran och uppskattning. Lika mycket som jag alltid delat med mig av det, men just nu när så mycket känns jobbigt och framtiden läskig, berörs jag på ett djupare sätt! Med de orden önskar jag er - God Natt!

När känslorna sitter på utsidan!

Alltså fy faaan! Från att senast ha skrivit om min melanom och dock rätt tagen av situationen, blir jag så förbannad att jag stormar in på #dammenbrister! Min melanom är småsaker jämfört med detta! Lyssnat på radion. Läst Vasabladet. Om #Övistoo och insändare. Fy helvete så arg jag blir! Blir helt rabiat! På mig själv för att jag är så blåögd, men främst på de dårar som trakasserar och våldför sig på flickor och kvinnor. Klart att jag vet att det alltid pågått! Alltid! Men jag hör till de lyckligt lottade som inte utsatts för något riktigt hemskt. Inget sexuellt som skadat mig psykiskt eller fysiskt. Det tackar jag högre makter för!

Allt sedan #metoo kampanjen startade har jag diskuterat ämnet med mina barn, men främst med min snart vuxna dotter. Tänkt efter och försökt tänka tillbaka på situationer där jag känt mig obekväm. Det ända jag kom på var att en chef en gång i tiden, hellre tittade på bröst än i mina ögon när han talade till mig. På den nivån ligger det. Så jo, jag är mycket lyckligt lottad!

Bilen lånad från www.astra.fi

Sen trakasserade just denna chef mig och min kollega psykiskt så pass att vi blev långtidssjuka båda två. Det gick så långt att fackföreningar blev inblandade och det avslutades tre år senare i rättssalen. Till min fördel! Ha! Där fick han så han teg! Och det ända han kläckte ur sig den dagen var "- Det var aldrig mig han vill åt, utan enbart min kollega." Han avslutade sin utsago med att berömma min kvinnliga advokat om hur smart och snygg hon var. Vilket hon var, verkligen, men han sa det sådär äckligt slemmigt! Urk! När jag skriver ner det nu, inser jag hur helsjukt det var! Idiotiskt! Nå, det var inte det jag skulle skriva om. Det är en annan historia.

Jag kunde inte låta bli att läsa det som skrivits på Astras sida, så jag har läst en del. Bar en liten del! Huj så hemska berättelser! Alldeles vidriga! Sådant som händer hela tiden! Läser om präster, lärare, chefer på höga poster, sådana som man står i beroendeställning. Salongsberusade förmän, packade pojkvänner... Sådana dårar som fortsätter år ut och år in för att det inte är "så farligt". För att vi kvinnor alltid är lovliga byten! För att de dårarna inte förstår vad ett NEJ betyder! Nej fyy helvete!

Jag ska idag igen ta ett extra snack med mina söner. Har gjort det många gånger, och framför allt de senaste veckorna, men känner att det kan väl aldrig bli för mycket. Det är nog där vi ska börja. Lära våra söner hur man respekterar en annan människa. Hur man respekterar en flicka. Eller kvinna. Och så ska jag igen anmäla mig och dottern till självförsvarskursen som vi inte kunde gå på i höstas p.g.a. min canceroperation och hennes svåra höftbekymmer.

Här kan ni läsa mer http://www.astra.fi/dammenbrister/upprop/

Ta hand om er därute!♥

p.s. Ursäkta det grova språkbruket! Det sägs att bruk av svordomar bara visar brist på goda kunskaper i modersmålet. Må så vara, en brist eller okunskap! Bättre det, än att vara en förövare!

Hälsa framom estetik - O ja!

"Så om man drömmer att man kånkar runt på en riktigt stor väska, kan det bero på att man känner sig överlastad och nedtyngd av ett problem i verkliga livet..." Så står det i boken om drömtydning. Jag har packat och släpat. Haft galet brått för att hinna med. Dragit runt på den enorma kappsäcken natten lång. Så mycket att jag blev så nyfiken vad den drömmen möjligen kunde betyda. Och ja, det stämde visst!

I torsdags besökte jag hudspecialisten. Hon kollade varje födelsemärke på min lekamen och hittade en prick till som genaste opererades bort. Eller stansades bort, som hon kallade det. Ett stygn bara så den var enkelt fixat. Nu återstår igen några veckors väntan på svar från patologen. Om det även i denna bit hittas ruskigheter så ska det opereras bort en större och djupare bit. Jag har gått med olika stygn i snart två månader. Knappt hunnit få bort stygnen innan såret öppnades på nytt ocn nu då ett nytt sår. Såret där melanomen togs bort ömmar fortfarande. Det är ca 10 cm och det togs bort så djupt att det är en inbuktning mitt på ryggen. När stygnen togs bort tejpades det med hopp om lite snyggare resultat. Det är för övrigt ingen vacker helhet, men det viktigaste är att kirurgen fick bort allt.

Hudläkaren menade att det inte behövs varken biopsi av körtlarna under armarna eller mammografi, som det talades om i ett tidigare skede. (Dessa undersökningar för att cancern satt nära.) Jag får väl tro på det. Hon sa också att min melanom var av sådan art att jag inte ska behöva oroa mig mer, men så poängterade hon ändå att malignt melanom är en aggressiv farlig cancersort. Sen vet jag också att melanomen är lömsk. Många gånger är det endast metastaser i födelsemärken och själva ondskan sitter gömd på något annat ställe i kroppen. Kanske ger jag mig själv mammografi i julklapp i stället.

Jag försöker tänka positivt, eller inte tänka alls. Jag håller mig sysselsatt, nästa på gränsen till hysteri, för att inte släppa lös tankarna. De onda! Ledsamma! Jag är inte rädd för att dö. För är jag död, så är jag. Men jag är livrädd för att lämna barnen och Gubben. Alla finfina vänner! Familjen! Över det trillar nån tår nu och då. Sen påminner jag mig själv varje dag att detta är småpotatis jämfört med många andra svårt sjuka. Att inte måla upp svarta moln och förstora det hela.

Min svarta prick

Detta ska inte bli en blogg om sjukdomar. Absolut inte, men eftersom ni är många som undrat, förklarar jag kort. Det vill säga, det jag kan om ämnet. Jag är ingen onkolog eller expert på malignt melanom. Jag googlar aldrig heller sjukdomar eller sjukdomstillstånd. Om det är något speciellt jag undrar över frågar jag min goda vän som är läkare. Han hjälper alltid och ger råd om skötsel eller om vi måste söka vård.

För några veckor upptäckte jag en liten prick på min övre rygg mellan skulderbladen. Den ömmande, värkte och var allmänt irriterad. Jag bad min Gubbe kolla för jag trodde det var en fästing. En liten, jämn, symmetrisk nästan svart prick i storlek av knoppen på en knappnål. Inte alls alarmerande om den inte ömmat, kommit så plötsligt och varit så mörk i färgen.

Pricken tog bort vid hälsovårdscentralen med ett tre stygn långt snitt. Sändes för analys och där konstaterades att allt inte var helt ok. Våren 2016 opererades det också bort två födelsemärken på mig. Den gången var de helt friska. Ny operation utfördes i måndags där det togs bort ett större och djupare område. Ett snitt med dubbla stygn, under och ovan hud. Den borttagna biten sändes återigen till patologen och svar väntas tidigast om två veckor. Jag fick även remiss till hud polikliniken där denna kärringens alla prickar och putar ska kollas. Det känns tryggt och skönt!

För mig var operationen obehaglig främst pga olyckliga omständigheter som ingen kan rå på. Det bara råkade bli väldans rörigt. Dem jag skrev om i förra inlägget. Vill ändå påminna att dessa ingrepp är rutinmässiga. I princip den enklaste operationen kirurgen och hens team utför. Små ingrepp som inte ens kräver operationssal. Inget som man behöver oroa sig över. Jag lovar!

Jag är ingen ivrig solbadare. En sådan som ligger och steker sig dagarna långa. Jag gillar sol och värme och njuter gärna utomhus av varma soliga dagar. Jag använder alltid solkräm med solskyddsfaktor 50. Det gör vi hela familjen. Nu när jag hunnit tänka en hel del på malignt melanom, solstrålar och annat skadligt, kom jag på att övre ryggen är det mest utsatt området för mig. Eftersom jag oftast när jag vistas i solen sitter på knä hukad över nån blomrabatt, grönsaksland eller målar någon möbel.

För oss som vill hålla koll på våra födelsemärken själva, finns det fiffiga tips man kan följa de s.k. ABCDE-kriterierna. Det är nog rätt vettigt att kika på sina prickar nu som då! Lika klokt som det är för oss damer att kolla brösten. Men attans, då det inte blir av så ofta som man borde. Du kan googla fiffiga ABCDE-tipsen eller så kan du gå in här.

Nuläget och ♥-Tack

Hej på er alla! Först vill jag ännu en gång tacka för alla hjärtliga, varma och helt underbara hälsningar ni öst över mig. Den enorma mängden hälsningar och era härliga heja-rop var så många att jag överväldigades totalt. Så totalt att, att jag fick sluta läsa och fortsätta någon dag senare. Jag blev så berörd att jag inte kunde hejda mig och grät som en öppen kran. Nu har jag sansat mig, läst var eviga en och hoppas innerligt att jag inte glömt svara någon.

Och jo, jag och vi lever helt vanlig vardag. Det rullar på precis som förr! Det gillar jag! Jag är lite extra trött, vimsig och disträ men det är ingen nyhet det heller! "Normi tilanne" skulle de påstå som känner mig privat. Fniss! Trött pga värkmedicin och lite sömn. Hur tuff och förnuftig jag än försöker vara snurrar tankarna på i sina egna banor. Skenar nog iväg mellan varven också. Speciellt nattetid. Också det i vanlig ordning med andra ord! Rädslan av vad som komma skall är också ännu överhängande!

I söndags skrev jag att jag skulle opereras dagen därpå. Dottern hade en inbokad tid för magnetröntgen samma måndag morgon. Jag hade tid till operation 1,5h senare. Tanken var att det skulle finnas gott om tid mellan våra ingrepp och att jag skulle hinna köra henne till skolan. Så blev det inte.

Min dotter har ett långvarigt höftproblem som nu utreds av ortopederna genom uteslutningsmetoden. I måndagens undersökningen punkterades höftleden, sedan sprutades det in kontrastmedel i ledhålan och efter det gordes en MRI av höften. Detta utförs så att man sticker in nålen i ljumsken och använder ultra för att hitta där inne i höften. Det råkade sig att instrumenten var felaktiga och radiologen fick trixa en god stund innan ingreppet kunde utföras. Efter detta rullade jag iväg med dottern till MRI och även där råkade det sig så  att det blev lite krångel. Detta är bara sådant som händer och det var ingen skada skedd, annat än att schemat blev lite väl tajt och mitt adrenalin steg. Jag kunde ha lämnat henne vid röntgenavdelningen och gett mig iväg mot kirurgiska, men vid det laget visste jag inte om hon kunde gå själv. (Kontrastmedlet i leden gjorde att hon totalt tappade kontrollen över ena benet och jag skjutsade henne med rullstol till MRI)

Sju minuter innan min planerade operation rusade vi in på kirurgiska avdelningen med andan i halsgropen. Tänkte sända hem dottern med taxi, men så konstaterade vi att jag också snart skulle vara nyopererad och klar för hemfärd. Sen visade det sig att min operation var 45min sen och ja...då blev det bara så utdraget och tråkigt...

När jag var klar opererad brast det! Rädslan, stressen och oron över mitt barn! Att hon efter sitt ingrepp ska sitta där och vänta på sin mamma som opereras för andra gången inom någon vecka. Nej usch, jag hade så himmelens gärna sparat henne från detta. Och dessutom kunde jag inte hejda tårarna mer. Där stod jag, nyopererad och försökte hejda tårarna och bete mig sansat. Hon är stark min flicka, mycket stark! Det vet jag, men ändå känns det så galet och ledsamt.

Jopp, vila kan jag också om det dock inte riktigt är min grej. Fniss! Här i dotterns mysiga rum.

De lustiga med det hela var att efteråt gick vi på loppis som om allt vore normalt. Hon och jag. Traskade mellan hyllorna i allsköns ro utan att köpa någonting. Vandrade av oss på något sätt. Jag minns nog inte vad vi tittade på men jag vet ju att jag varit där. Haha! Vi människor har nog någon inbyggd överlevnadsinstinkt trots allt. En som vill normalisera tillstånden tror jag.

Som sagt så kör vi vanlig vardag. Jag är lite stel, klumpig och aktar såret som gör sig påmint på övre ryggen, men annars kör vi på. Jag kokar gelé med gubbens hjälp (bör inte lyfta för tunga saftkastruller pga snittet) eller syr nya kuddöverdrag och annat kul. Eller som i förmiddags, då var jag och fixad till kalufsen, som för övrigt skrek efter hjälp. Det skulle jag göra i måndags men fick avboka pga denna plötsliga operation. När ryggen behöver vila sätter jag mig ned framför datorn och fixar mina distansuppgifter i mina studier. Hej för denna gång! Nu ska jag göra min läxor om bokföring i aktiebolag.

När tåget går hårt...

Hade planerat att blogga om något helt annat idag, men känner inte alls för att skriva om blommor och blad, som jag tänkte. Istället blottar jag mig lite mer än vanligt, vilket inte händer så ofta här inne. Jag är öppen och har lätt att tala om svåra, djupa och berörande ämnen, men det blir mer sällan på detta forum. Känner att jag inte behärskar sådana diskussioner här. Kanske mest för att det blir i skriftlig form och jag är bättre på att formulera mig muntligt. Antagligen pga min dyslexi?!

Jag har tänkt leva till 85år. Ja eller åtminstone till 80. Lite sådär som Tant Greta. Hon som är 99år. Tant Greta som suttit vid marskalk Mannerheims sjuksäng under krigsåren då på 1940-talet. Tant Greta, krutgumman, min svärmors faster. Hon som är så alert och har så mycket på det klara ännu. Hon som klädde på sig Lotta-dräkten här om dagen, besökte biografen och visade upp sig på biografen innan filmen Okänd soldat skulle visas, men avböjde sig att se filmen för att undvika smärtsamma minnen. Så har jag tänkt att jag ska vara. Då när jag är lika gammal som Tant Greta.

Och så uppstår det käppar i hjulet. Ja eller egentligen inte. För jag tänker inte låta det bli stop på hjulens fart. De ska rulla vidare. Den ömmande pricken på min rygg, som jag skrev om förra veckan, var ohälsosammare än jag räknat med. Den opererades bort, analyserades och var så pass ohälsosam att jag fick remiss till det större sjukhuset för ny operation. Första stadiet av malignt melanom. Typ så!

Jahapp, bara att tuta och köra. Eller rättare sagt, bara att stiga på tåget och hänga med. För det går hårt nu. I måndags togs stygnen bort. I onsdags meddelades det att allt inte var okej. I fredags ringde sköterskan och sa att det blir ny operation på måndag, dvs i morgon. Allt går ultrarapid. Bra så! Självfallet! Men så rapid att jag känner att jag inte hinner med.

Malignt melanom. Ja det är ju cancer det! Och cancer är lömskt! Jo visst fan blir jag rädd! Hiskeligt rädd! För jag vill ju leva till 85 och längre, så som Tant Greta. Jag vill se mina barn gifta sig! Jag vill rocka med mina barnbarn! Jag vill vara en tokrolig mormor och farmor som barnbarnen längtar efter. Finnas till för mina nära! För alla dem som är mig kär! Det vill jag! Det tänker jag! Det är för fasen min jävla plan! #fuckcancer

Överst, en instagrambild från i morse. En bild på frökapslar av vallmo. De kapslarna ska jag tömma på frön och nästa sommar ska jag så vallmo vid vår älskade stuga. Skrutthuset Villa Kristina! 

Happy höst bara, liksom...

Jag har aldrig varit en höstmänniska. En sådan som älskar ruskan. Njuter av krispiga morgnar. Jublar över hög frisk luft. Och bara liksom mojar till det i mörkret och slasket. Tänder ljus och puttinuttar i alla becksvarta vrån. Från morgon till kväll dessutom. För fy, man bör ju gå omkring med ett ljus i handen eller mer praktiskt, pannlampa runt skallen, från arla morgonstund tills det är dags att kasta sig i säng om kvällen igen.

Ja, eller kanske, jag kan gilla hösten lite ändå, bara det slutar regna. För Fy Fabian så det regnat! En och en halv vecka! Non stop! Oändligt mycket! Jag brukar förklara och vara ytters tacksam för att grödorna och blomstren får vatten, men enough is enough! Och nu har vi nått det! Med råge! 

I september hade jag bestämt mig för att vara vuxen nog och lära mig gilla hösten. Det är ju bara att trycka på gilla knappen inom sig och ta ett beslut. Allt gick bra tills vi kom hem efter en vecka i solen och värmen i Arguineguin på Gran Canaria. Men då! Bam! Som en käftsmäll! Ända sedan vi landade i Finland efter semesterresan har det regnat. Vareviga dag! Och jag har så svårt att hitta gillaknappan inom mig och ännu svårare att trycka gilla. Jag tycker bara det är så fruktansvärt tråkigt med allt det blöta, kladdiga, fuktiga och slemmiga. Inte en torr stund i något läge. 

Okej, ta en härlig promenad och fyll lungorna med syre. Må bra liksom! Ha! Jag klinkar som en 100-åring med en akillessena som trilskar mer än någonsin. Inget ny anamnes, utan en långvarig återkommande historia. Klarar knappt av att köra bil och hålla högra benet på pedalerna. Och som om inte det skulle räcka, opererades det bort ett ilsket födelsemärke på min rygg i dag. Ett svart ett, som kom plötsligt och ömmade väldans. Det skulle bort snarast. Det svider, värker och spänner i såret just nu. Antagligen ilskan i mig som vill ut! He he! Sen är det bara att vänta någon vecka ifall den lilla fula pricken innehöll något ohälsosamt också.

Nej vet ni, nu ska jag lägga av och sluta svamla om mina i-landsproblem och kanske försöka koncentrera mig en på inredningstidning i stället. Kändes ändå bra att jag just idag gav mig tid att skriva om min hösttrötthet (för jag vågar inte kalla det höstdepression) eftersom det är 10.10 och världsdagen för psykisk hälsa. Ovan en skärmdump från The God Quote. En som jag tyckte var smart, fräck och på samma gång väldans berörande.

Ta hand om er! Puss!

I'm back

Hello! I'm back! Jo, så har jag tänkt åtminstone. Tänkt att tiden och orken ska räcka till, till lite bloggnade igen. Har triljoner projekt och biljoner idéer som jag, som alltid, så gärna dela med mig. Så nu ska vi hoppas att det går vägen. Att inte livet ställer till det igen och istället ger mig tid för bloggen. Trivs så bra här inne också.

Som ni kanske märker har jag städat upp och piffat till lite här inne hos Seralias. Jag är inte värst kunnig på en massa kodande och annat it-pill, så jag får nöja mig såhär. Skulle gärna lära mig mer, men attans så krångligt med ccs, html, pixelbredder, gadgeter, layouter och diverse andra inställningar. Pjuh, blir ju svettig med mindre. Fniss! Hur som helst lite uppfräschat här i varje fall. En och annan ny bild och några nya börsar och bags by M. Och så har jag satt till direktlänk till min by M facebook-sida där i högra kanten. Där uppdaterar jag mina hantverk och annat pyssel som inte alla gånger syns här på bloggen. Du kan också kika in på Seralias Instagram. Även den länken finns i högra kanten. In och följ där, om du vill veta vad som händer bakom kulisserna. Jag är en rätt flitig instagrammare och där har det hänt massor, fastän bloggen sovit de senaste månaderna.

I söndags när solen lyste som vackrast turistade vi i våra gamla "hoods". Områden där jag gick gata upp och gata ner med tvillingvagn när de två äldre barnen var små. Brändö i Vasa, där vi bodde nästan  tio år. Vi tog oss ner till stranden och en bit ut på isen till Smulterö. Solskenet, vita vidder och familjemys gjorde gott för själen.

Jag har förberett en del blogginlägg och dem ska jag leverera så fort jag har dem klara. Hade några fler på lut, men attans då jag förlagt ett SD-kort. Ett kort fullt av bilder. Tror nästan det åkt i soporna. Grrr! Har tack och lov en drös med bilder på mobilen som få duga. Sen önskar jag att kortet ska dyka upp. Andra bilder på kortet saknar jag självfallet också. Nåja, nu är på gång igen! Ha det gott tills vi "ses" igen!

En dyslektikers blogg

I söndags avslutades den Europeiska Dyslexiveckan. En temavecka som infaller första veckan i oktober, där man runt om i Europa uppmärksammar dyslexi. Så även i Finland och Sverige. Något som jag tycker är helt fantastiskt. Att lyfta fram läs- och skrivsvårigheter, samt dyslexi eller ordblindhet som det också kallas.

Ni som följt min blogg har knappast undgått att det förekommer en del stavfel och ordbortfall nu och då. Idag tänkte jag skriva om hur det är att blogga med dyslexi. Jag hade bestämt mig för att berätta om min dyslexi om besöksantalet här på bloggen kom upp i 10 000. Fjong...! De gick så fort så jag var inte mogen. Tar det vid 30 000 då! Det kom också för snabbt och sen blev det bara inte av. Främst för att det är svårt att beröra ett ämne som till viss del trots allt är känsligt. Med tanke på att bloggen fyllde fem år i vårvintras har jag verkligen behövt lång betänketid. Tack vare ihärdig uppmuntran av vår kloka underbara dotter, tänker jag nu erkänna hur det ligger till.

Jag har alltid haft det svårt i skolan. Inte så att mina betyg varit underkända eller att jag fått gå om nån klass, utan jag har kämpat som en galning för att få t ex en åtta i vitsord! Läst och studerat! Massor! Så mycket som jag läst borde hela betyget bestått av enbart tior. Ingen förstod hur det låg till.

Vi lever tidigt 80-tal och lärarinnan på ettan i grundskolan ber mig sluta tala finska med min nyfunna vän, för att underlätta rättstavningen på mitt modersmål, svenska. Jag får stödundervisning i flera år för rättstavning. Främst i modersmål. Inget ändras nämnvärt. När vi börjar läsa finska och engelska, blir det ännu svårare. Rättstavningen och läsningen fallerar rejält. Inget görs. Jag fortsätter kämpa.

Önskade av hela mitt hjärta att jag någon gång skulle få en tia i vitsord, för att jag satt ner så mycket tid på läx- och provläsning. Jo vars, jag hade tio i både teckning och handarbete, eller bildkonst och textilslöjd som det nuförtiden heter. Jag läste så mycket att jag ofta blev sjuk till provdagen. Speciellt i gymnasiet, då när man nästa var vuxen och visste att det gällde att fokusera. Den psykiska stressen blev för stor. Jag fick migrän natten till tentamensdagen. Jag låg hemma i ett mörkt rum och kastade upp med vetskapen om att jag blir tvungen att skriva provet en annan dag. Stoffet var stort, speciellt i realämnen och dessutom läste jag långsamt. Min pappa ringde rektorn och sa hur det låg till, efter att någon av mina klasskompisar sarkastiskt undrat varför jag med vett och vilja alltid var borta på just den dagen. Jag fick sjukintyg för min migrän, som levererades till skolan. Sarkasmen slutade tvärt och jag kämpade vidare.

Tester utfördes av en psykolog i samband med att jag skulle skriva studenten. Det var rätt skönt att få det svart på vitt. Att få ett svar på varför  jag inte var, är, som alla andra. Att hitta felet! Och förstå! Vad det beror på! Orsaken till varför det går så trögt! Jag skrev studenten med mycket fina betyg. Kom in till utbildningen jag önskade. Utdimitterades (<- de ordet fick jag googla för att jag inte kunde stava det rätt) fyra år senare och fick stipendie för bästa avgångsbetyg. Jag var vuxen, hade tränat på att minska stressen inför tenterna och mycket av min utbildning byggde på praktiskt noggrant arbete. Vilket passade mig perfekt.

Min dyslexi råkar vara den mildaste på skalan. Inget som märks i vardagen, för den som inte vet. Inget som hindrar mig från att leva ett normalt liv. Eller blogga. För jo, jag fegade i flera år innan jag vågade starta min blogg. Hade den i smyg i månader innan jag till slut tog mod till mig och offentliggjorde den. Det finns så många hjälpmedel idag. Jag har t ex alltid på rättstavningen på datorn, mailen mm. Autokorrekt på mobilen, ja ni vet, allt det som ingen tänker på, men som underlättar min vardag avsevärt. Det är främst självförtroendet som fortfarande sviktar. Tron att jag möjligen kommer att skriver fel. Ger järnet och dubbelkollar. Anser allt vara rätt och sen efter nån timme eller dag när jag läser det jag skrivit, hittar jag fel oavsett. Då lider också självkänslan. Tyvärr! Även om jag är vuxen och förnuftig. Då känner mig som en andraklassare igen. Fröken i skolan undrar vad jag fattas när jag inte fattar. Varför jag inte lär mig skriva som alla andra. Självkänslan som aldrig byggdes upp, utan sågades gång på gång för att jag igen en gång skrev fel, alternativt lämnade bort någon bokstav.

Att bygga upp självkänslan och självförtroendet är det viktigaste! Vilket är självklart! Eller hur?! Om jag vill så kan jag! Tror jag på mig själv, så går det! Jag är lika värdefull som alla andra även om jag "inte fattar" genast!  Så även med dyslexi! Man bör få göra det på sitt sätt och med alla de hjälpmedel som finns. För idag finns det massor med fantastiska sådana. Ta hjälp av olika program och träna. Dyslexi går att mildra med träning. Dagens pedagoger har stor kunskap om detta. De hjälper mer än gärna. De är proffs på detta. Det är dessutom deras skyldighet att se till att varje barn får hjälp. Något som det inte fanns kännedom om på 80- och 90-talet när jag gick i skolan.

Handikappet kan gå i arv och jag har varit noga med att de i skolan från första klasserna kollat våra barn lite extra. Det har konstaterats att ett av våra barn är drabbat. Vi kämpar som bara attan att det ska bli så bra som möjligt. Vi ber om hjälp och konsulterar experter. Vi har fått hjälpmedel och läromedel som underlättar. Vi har olika inlärningsmetoder för att det ska gå vägen. Vi kör det på vårt barns villkor. Försöker göra det så positivt vi bara kan. Att skolgången, inlärningen och läxläsningen ska vara rolig. Att lära sig nytt skall vara kul! Att vi ska se till, att det aldrig börjar växa en klump i magen på vårt barn. Eller att han blir sjuk av läx- och provläsning. Aldrig! Någonsin! Jag om någon, vet hur man inte ska göra!

Varför går jag då ut och erkänner en så personlig sak som trots allt gör mig obekväm? Ja, främst för att göra det mindre tabubelagt. Samt att öka medvetenheten kring ämnet. Att påminna om att inlärningssvårigheterna ibland kan vara svåra att upptäcka. För att sporra er som känner att det är svårt att skriva och/eller läsa. Till er som känner er bortgjorda när någon påminner er om att ni skrivit fel. Till er som inte läser lika fort som er vän eller klasskompis. Till er föräldrar som har barn som kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Till er vars barn inte ännu diagnostiserats. Ta saken på allvar! Be om hjälp, istället för att lida i de tysta. Istället för att kämpa som en galning utan hjälp. (Ja eller, kämpa som mig, får jag väl skriva vid det här laget.) Börja med att bygga upp självkänslan! Och självförtroendet! Tro på dig själv! Tro på barnet! Träna läs och skrift, utan att göra det till tråkigt bekymmer. Det går att leva ett lyckligt liv som dyslektiker också! :o)

Idag kan jag skratta åt eländet vad beträffar mig. Jag är gammal nog att veta, att jag klarar mig, även om jag inte alltid känner mig bekväm att berätta min hemlighet. Och nu är det ingen hemlighet längre heller! Dessutom! Men jag skrattar aldrig åt någon annan. Någon annans stavfel. Eller tryckfel, om det råkar vara ett sådant.  Den skammen sitter långt inne i mig ännu. Den, när någon skrattar åt mig för att jag klantat till ett ord utan min egen vetskap. Att bli hånad! Förolämpad! Kanske man till och med kan säga mobbad...

Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår! - Nalle Puh

"Må bra på jobbet - Alla vinner"

I tisdags var jag på ett mycket intressant seminarium som ordnades av Svenska Bildningsförbundet Tankesmedjan Agenda. Föreläsningen hölls på restaurang Il Banco i Vasa. Deltagarna var många, mest damer, vilket jag kan tycka är lite synd. Hade önskat att också fler manliga företagsledare tagit sig tid och kommit och lyssnat på denna lärorika föreläsning.

Bilden ovan, Mattias Fagerholm, Tankesmedjan Agenda, samt professor Guy Ahonen. Seminariet handlade i korthet om hur viktigt välmående är på jobbet. Mår vi bra, jobbar vi bättre och då ökar såklart produktiviteten, vilket leder till att lönsamheten ökar. Helt självklart eller hur? Genom ett bättre ledarskap kunde vi öka produktiviteten till och med 20% och inte 5% som Finlands regering nu talar om. Känns nästan skrämmande att man i Finland år 2016 måste poängtera, föreläsa och göra undersökningar om detta. Att vi inte fattar?!

”Varje år förlorar den finländska ekonomin över 25 miljarder euro på grund av sjukpensioneringar, sjukfrånvaro och arbetsolycksfall. Den summan motsvarar närmare hälften av statsbudgeten. Ett bättre arbetsliv är en underutnyttjad möjlighet till ekonomisk framgång.” Så skriver professor Guy Ahonen i Tankesmedjan Agendas rapport ”Bättre arbetsliv – bättre ekonomi”. Dessa 25 miljarder är kostnader som vi kan påverka, om vi vill! Om våra förmän och chefer vill! Om företagare vill! Om arbetsgivare vill! Om regeringen vill! 25 miljarder euro! Tänk er! Hisnande tycker jag!

Det gavs flertalet konkreta tillvägagångssätt. Inte en massa flum som man genast glömde. Fiffiga enkla strategier och vi kan alla dra våra strån till stacken. Från gräsrotsnivå ända upp till regeringen. Dagens regering som inte alls verkar ha de på klart hur vi ska få Finland på fötter igen. Man kan inte bara ta och ta! Man bör även satsa och ge!

Företagaren Anna Häggblom, som grundade Aveo i Vasa för tio år sedan, brinner för goda arbetsmiljöer och välmående arbetsplatser. Hon poängterade hur viktig arbetsmiljön är för att vi ska orka jobba. Om "härvaro framom närvaro", för att låna Annas ord. Att vara en flexibel företagsledare. Uppmuntra sina kolleger och anställda. Tro på dem, ge dem en chans att lyckas och göra ett gott arbete. Låter kanske klyschigt när jag skriver det, men hade ni hört Anna hade ni varit av helt samma åsikt. Nedan Aveo-blomman som Anna framställt. En blomma som består av fem E:n, innehållande många kronblad som bör tas i beaktande om man önskar skapa en bra arbetsmiljö.

Bilden lånad från Aveos sida.

Som sagt - Inte närvaro - utan härvaro! Nedan Annas 14 + 1 snabba tips hur du kan gå till väga för att förbättra arbetsmiljön. Jag kom genast att tänka på hur viktiga dessa element även är hemmet.

Mentalcoachen Christoph Treiers föreläsningar har jag varit på tidigare. Alltid lika intressant och en inspirerande föreläsare med god humor. Alltid berörande ämnen som når en på djupet. På detta seminarium kom han med konkreta exempel på hur man kan förbättra sitt eget välmående i arbetslivet. Fyra delområden. "Alla vill lyckas!" För det vill vi ju! "Att bry sig!" Lyssna och kommunicera med din nästa. "Att stöda!" Ge stöd åt varandra! Att göra fel är mänskligt. Det ända sättet att inte göra fel är att inte göra någonting alls! "Att förbygga!" Vi underhåller och servar maskinparken på arbetsplatserna för att upprätthålla produktionen. Hur ofta servar vi personalen? En väldigt bra tankeställare!

Detta ämne är något jag verkligen brinner för. Att må bra på jobbet för att orkar och framförallt vilja orka. Skulle nästa kunna gå till krig med företagsledare och förmän som inte vill förstå detta. Något som är så enkelt! Att ta hand om de anställda, förbättra möjligheterna för att utföra jobbet och göra arbetsmiljön trevligare att vistas i. Jag blir så arg (vilket jag vet är galet, men jag blir det ändå) på chefer som inte tar vara på sina resurser, de dyrbaraste de har, dvs arbetstagarna. Ge dem möjlighet att växa tillsamman med företaget. Serva dem lika bra och lika ofta som alla maskiner. Se till att personalen mår bra! Hur svårt kan det vara?!

Efter en föreläsning som denna sänder jag många varma tankar till min före detta chef. En chef som trodde på mig och insåg snabbt mitt potential. Han gav mig möjligheten att växa. Växa tillsamman med företaget, med mina fina kollegor och tillsammans med honom. Att få möjligheten att prova på nya utmaningar. Att få förtroendet att segla i hamn flera stora projekt. Men även att ibland få en spark i baken tillsammans ett hejarop - detta klarar du nog! För annars hade jag fegat ur många gånger. Jag var tvungen att kavla upp ärmarna och insupa massor med jävlar anamma. Gudarna ska veta att jag många gånger varit super arg på just denne fantastiska chef, för att han inte fanns vid min sida jämt. Men nu efteråt inser jag med tacksamhet, då skulle jag inte fått möjligheten att testa och lära mig. Växa, känna glädjen och framgången i det jag åstadkommit och framför allt den jag är.

Min försommar i IG

Hej!

Här är det regntungt och grått. De har lovats regn hela dagen. Lite småtråkigt men tillika helt okej för jag har en del att fixa inne. Sådant man inte har ro att göra när solen gassar från klarblå himmel. Har plockat ihop lite ögonblicksbilder jag förevigat på instagram. Bilder fån min vardag.

 

Aldrig någonsin tidigare ha min trädgård blommat så enormt. Tack, till allt regn!

Vi har påbörjat möbelrenoveringar vid sommarstugan.

Jag har förälskat mig och planterat bedårande nytt, gökblomster och beundrat mängden penséer. 

Plockat in och njutit av doften.

Planterat en ny klematis, återfunnit såpnejlikan och förundrats över miljoner blommor i silverarven.

Rockat loss med Måns Zelmerlöv och KAJ.

Förvandlat tråkig gräsmatta till blomrabatt vid sommarstugan och hängt upp nya hängmattor.

Firat sommarlov med rabarberpaj och "skålat med guld" på vår bröllopsdag.

Rensat diket och varit på "jobbkeikka" i sommarsköna Kristinestad.

Ha de gott tills vi ses igen! 

♥

Att få leva

Hej alla ni underbara läsare! Hur har ni det? Njutit av ledighet och sommarlov? Ni kikar troget in och jag lyser med min frånvaro! Börjar nästan bli pinsamt med mina bortförklaringar. Men som jag skrivit förr - ibland måste man prioriterar. Jag har prioriterat familj, släktingar, vänner och jobb. Jag tänker på bloggen varje dag. Om vad och hur jag skulle skriva. Vad jag skulle fota. Det jag så gärna skulle vilja visa er. Dela med mig av fiffiga tips och visa roliga grejer. Min prunkande trädgård och vardagens skoj. Men jag ger mig inte tid. Tid att ta fram kameran och föreviga. Dela med mig till er. Vilket jag ju så gärna gör! Men just nu är jag glad att få leva! Leva det liv jag vill! Att få vara glad och göra det som gör mig glad! Allt det jag brukar blogga om men som jag just nu inte ger mig tid att dela med mig av. Vi har firat kalas, konfirmation och såklart midsommar. Jag har hittat på nya tårtor och vill mer än gärna dela med mig. Och jag lovar, jag ska...snart, riktigt snart...men jag lever lite glatt först...fniss! 

Miljoner sommarkramar till er alla!

Att springa ifatt vardagen

Hejsan alla!

Jag har återvänt! Efter en lång, lång paus. Den längsta, sen jag började blogga. En paus på nästan tre månader. Inga allvarliga sjukdomar. Inga tragiska familjegrejer. Inga omtumlande förändringar. Ingen bloggtorka, nej absolut inte. Idéer och tankar stormar runt i mitt huvud dygnet runt. Just därför att tankarna och funderingarna snurrar så hårt, kan det bli lite kaos ibland. Man behöver ta time out och landa. Springa ifatt vardagen liksom.

Hösten och vintern var ruskigt mörka och grå. Jag tappade motivationen att fotografera. Mest kanske för att mina kunskaper inte räcker till att få någorlunda vettiga foton. Jag får stressa som en galning mellan 12-13.00 när det är som ljusast, för att hinna fota det jag tänkt. Så jag bestämde mig för att strunta i det. Jag har däremot varit aktivare på instagram (där hittar ni mig som Seralias) Enkelt att fånga ögonblicken med telefonens kamera. Går såklart inte att jämföra med foton tagna med systemkamera, men lätt och behändigt när andan faller på.

I ärlighetens namn har jag varit tröttare än vanligt. Kanske det också berott på ljusets frånvaro under det senaste halvåret. Min migrän har dessutom gjort sig påmind allt oftare och de huvudvärksfria dagar har varit få. Också en orsak till att jag varit tvungen att välja bort bloggandet, stirrandet på datorskärmen kvällstid, eftersom jag gör det på jobbet mest hela tiden. Det är så längesen jag loggat in på mitt privata konto på datorn hemma, att jag glömt vilka foton jag laddat upp senast. Fniss!

Sen finns det bekymmer och viktiga frågor som berör familjens välmående och framtid. Sådant som jag allra mest gått runt och grubblat på. Sånt som mammor slits med, mer eller mindre jämt. Ni vet! Mycket som behöver fixas för att barnen och familjen ska ha de bra nu och framförallt i framtiden. Små saker som blir stora om man inte sköter dem från början. Det är inget jag vill gå in på nu, men kanske nån dag sen...

Men hej, nu skiner solen från klar blå himmel. Det är vår i luften och dagarna blir ljusare och längre. Jag är huvudvärksfri, har ledig dag, har struntat i alla måsten och bloggat i stället. Snart kommer familjen hem och helgen kan börja.

Jag plockade in lite foton från vårt sportlov i Hemavan för två veckor sen. Underbart vackra vyer tagna med mobilen. Bilder på vyer som får mig att må gott och drömma tillbaka.

Önskar er ett fantastiskt veckoslut! Krama era kära en extra gång!