En dyslektikers blogg

I söndags avslutades den Europeiska Dyslexiveckan. En temavecka som infaller första veckan i oktober, där man runt om i Europa uppmärksammar dyslexi. Så även i Finland och Sverige. Något som jag tycker är helt fantastiskt. Att lyfta fram läs- och skrivsvårigheter, samt dyslexi eller ordblindhet som det också kallas.

Ni som följt min blogg har knappast undgått att det förekommer en del stavfel och ordbortfall nu och då. Idag tänkte jag skriva om hur det är att blogga med dyslexi. Jag hade bestämt mig för att berätta om min dyslexi om besöksantalet här på bloggen kom upp i 10 000. Fjong...! De gick så fort så jag var inte mogen. Tar det vid 30 000 då! Det kom också för snabbt och sen blev det bara inte av. Främst för att det är svårt att beröra ett ämne som till viss del trots allt är känsligt. Med tanke på att bloggen fyllde fem år i vårvintras har jag verkligen behövt lång betänketid. Tack vare ihärdig uppmuntran av vår kloka underbara dotter, tänker jag nu erkänna hur det ligger till.

Jag har alltid haft det svårt i skolan. Inte så att mina betyg varit underkända eller att jag fått gå om nån klass, utan jag har kämpat som en galning för att få t ex en åtta i vitsord! Läst och studerat! Massor! Så mycket som jag läst borde hela betyget bestått av enbart tior. Ingen förstod hur det låg till.

Vi lever tidigt 80-tal och lärarinnan på ettan i grundskolan ber mig sluta tala finska med min nyfunna vän, för att underlätta rättstavningen på mitt modersmål, svenska. Jag får stödundervisning i flera år för rättstavning. Främst i modersmål. Inget ändras nämnvärt. När vi börjar läsa finska och engelska, blir det ännu svårare. Rättstavningen och läsningen fallerar rejält. Inget görs. Jag fortsätter kämpa.

Önskade av hela mitt hjärta att jag någon gång skulle få en tia i vitsord, för att jag satt ner så mycket tid på läx- och provläsning. Jo vars, jag hade tio i både teckning och handarbete, eller bildkonst och textilslöjd som det nuförtiden heter. Jag läste så mycket att jag ofta blev sjuk till provdagen. Speciellt i gymnasiet, då när man nästa var vuxen och visste att det gällde att fokusera. Den psykiska stressen blev för stor. Jag fick migrän natten till tentamensdagen. Jag låg hemma i ett mörkt rum och kastade upp med vetskapen om att jag blir tvungen att skriva provet en annan dag. Stoffet var stort, speciellt i realämnen och dessutom läste jag långsamt. Min pappa ringde rektorn och sa hur det låg till, efter att någon av mina klasskompisar sarkastiskt undrat varför jag med vett och vilja alltid var borta på just den dagen. Jag fick sjukintyg för min migrän, som levererades till skolan. Sarkasmen slutade tvärt och jag kämpade vidare.

Tester utfördes av en psykolog i samband med att jag skulle skriva studenten. Det var rätt skönt att få det svart på vitt. Att få ett svar på varför  jag inte var, är, som alla andra. Att hitta felet! Och förstå! Vad det beror på! Orsaken till varför det går så trögt! Jag skrev studenten med mycket fina betyg. Kom in till utbildningen jag önskade. Utdimitterades (<- de ordet fick jag googla för att jag inte kunde stava det rätt) fyra år senare och fick stipendie för bästa avgångsbetyg. Jag var vuxen, hade tränat på att minska stressen inför tenterna och mycket av min utbildning byggde på praktiskt noggrant arbete. Vilket passade mig perfekt.

Min dyslexi råkar vara den mildaste på skalan. Inget som märks i vardagen, för den som inte vet. Inget som hindrar mig från att leva ett normalt liv. Eller blogga. För jo, jag fegade i flera år innan jag vågade starta min blogg. Hade den i smyg i månader innan jag till slut tog mod till mig och offentliggjorde den. Det finns så många hjälpmedel idag. Jag har t ex alltid på rättstavningen på datorn, mailen mm. Autokorrekt på mobilen, ja ni vet, allt det som ingen tänker på, men som underlättar min vardag avsevärt. Det är främst självförtroendet som fortfarande sviktar. Tron att jag möjligen kommer att skriver fel. Ger järnet och dubbelkollar. Anser allt vara rätt och sen efter nån timme eller dag när jag läser det jag skrivit, hittar jag fel oavsett. Då lider också självkänslan. Tyvärr! Även om jag är vuxen och förnuftig. Då känner mig som en andraklassare igen. Fröken i skolan undrar vad jag fattas när jag inte fattar. Varför jag inte lär mig skriva som alla andra. Självkänslan som aldrig byggdes upp, utan sågades gång på gång för att jag igen en gång skrev fel, alternativt lämnade bort någon bokstav.

Att bygga upp självkänslan och självförtroendet är det viktigaste! Vilket är självklart! Eller hur?! Om jag vill så kan jag! Tror jag på mig själv, så går det! Jag är lika värdefull som alla andra även om jag "inte fattar" genast!  Så även med dyslexi! Man bör få göra det på sitt sätt och med alla de hjälpmedel som finns. För idag finns det massor med fantastiska sådana. Ta hjälp av olika program och träna. Dyslexi går att mildra med träning. Dagens pedagoger har stor kunskap om detta. De hjälper mer än gärna. De är proffs på detta. Det är dessutom deras skyldighet att se till att varje barn får hjälp. Något som det inte fanns kännedom om på 80- och 90-talet när jag gick i skolan.

Handikappet kan gå i arv och jag har varit noga med att de i skolan från första klasserna kollat våra barn lite extra. Det har konstaterats att ett av våra barn är drabbat. Vi kämpar som bara attan att det ska bli så bra som möjligt. Vi ber om hjälp och konsulterar experter. Vi har fått hjälpmedel och läromedel som underlättar. Vi har olika inlärningsmetoder för att det ska gå vägen. Vi kör det på vårt barns villkor. Försöker göra det så positivt vi bara kan. Att skolgången, inlärningen och läxläsningen ska vara rolig. Att lära sig nytt skall vara kul! Att vi ska se till, att det aldrig börjar växa en klump i magen på vårt barn. Eller att han blir sjuk av läx- och provläsning. Aldrig! Någonsin! Jag om någon, vet hur man inte ska göra!

Varför går jag då ut och erkänner en så personlig sak som trots allt gör mig obekväm? Ja, främst för att göra det mindre tabubelagt. Samt att öka medvetenheten kring ämnet. Att påminna om att inlärningssvårigheterna ibland kan vara svåra att upptäcka. För att sporra er som känner att det är svårt att skriva och/eller läsa. Till er som känner er bortgjorda när någon påminner er om att ni skrivit fel. Till er som inte läser lika fort som er vän eller klasskompis. Till er föräldrar som har barn som kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Till er vars barn inte ännu diagnostiserats. Ta saken på allvar! Be om hjälp, istället för att lida i de tysta. Istället för att kämpa som en galning utan hjälp. (Ja eller, kämpa som mig, får jag väl skriva vid det här laget.) Börja med att bygga upp självkänslan! Och självförtroendet! Tro på dig själv! Tro på barnet! Träna läs och skrift, utan att göra det till tråkigt bekymmer. Det går att leva ett lyckligt liv som dyslektiker också! :o)

Idag kan jag skratta åt eländet vad beträffar mig. Jag är gammal nog att veta, att jag klarar mig, även om jag inte alltid känner mig bekväm att berätta min hemlighet. Och nu är det ingen hemlighet längre heller! Dessutom! Men jag skrattar aldrig åt någon annan. Någon annans stavfel. Eller tryckfel, om det råkar vara ett sådant.  Den skammen sitter långt inne i mig ännu. Den, när någon skrattar åt mig för att jag klantat till ett ord utan min egen vetskap. Att bli hånad! Förolämpad! Kanske man till och med kan säga mobbad...

Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår! - Nalle Puh