Då var det dags för några sanningens rader igen. Hoppas ni orkar läsa till slut. Viktiga rader! Vi är många som bloggar och ännu fler som inte gör det. Var och en har rätt till sin åsikt om bloggandet och bloggvärlden. Människor världen över bloggar om allt och lite till. Man får alltid räkna med att bloggande och offentlighet, föder känslor. Känslor som i sin tur föder åsikter - positiva som negativa - och kanske de värsta, avundsjuka och missunnsamhet.
Jag bloggar för att jag tycker det är roligt. När jag inte kan eller hinner blogga, låter jag bli. Som i april har jag inte hunnit blogga så mycket jag önskat, pga flera själ. Min blogg är ingen måttsticka på duktighet, präktighet, rikedom eller andra "världsliga ting". Jag är en prestationsmänniska, vilket kanske inte alltid är så bra, men jag mår gott av att få saker och ting uträttade. När jag är på det humöret händer det grejer. Så är jag född! Sen fotar jag, så gott jag kan, och delar med mig av mina försök och misstag. Enkla tips och råd, om inredning, bakning, trädgårdsskötsel och allt där emellan. Tips som går att förverkliga med enkla medel och som man varken behöver utbildning till eller en plånbok fylld med guldpengar. Som jag skrivit förut, tåls att nämnas igen...
Jag bloggar inte för att leva, jag bloggar om hur jag lever.
Jag är en helt vanlig trebarnsmor. En mamma som tampas med samma problem som de flesta andra föräldrar. Jag skriker och gapar, många gånger helt i onödan, sen ligger jag sömnlös och skäms för mitt dåliga uppförande. Jag är trött och vill ibland bara vara ensam. Jag tvättar och städar, vilket jag inte alls gillar, men njuter av ordning och reda. Jag uppfostrar mina barn att plocka bort efter sig. Ett nödvändigt ont när man lever fem stycken under samma tak. Jag ställer upp för mina barn men försöker att inte "curla". Jag är en kvinna som varit tillsamman med samma man i över 20år, i uppförs-och nerförsbackar. Vi bråkar om stora saker och barnsliga petitesser.
Bekymren under livets gång, har lär mig att man ska rå om dem man älskar och dem som får en att må gott. Är det då vänner, familj, damerna i kören, tjejerna på gympan, en bra chef eller nån annan, spelar ingen roll. Huvudsaken är att det är människor man håller av och som får en sporrad att uppfylla sina drömmar. Sen önskar jag vi alla kunde ge varandra mer uppmuntran. Glädjas åt varandras framgångar, strunta i missunnsamheten och försöka bota avundsjukan. Till sist några tänkvärda ord...
"Vem som helst kan hysa medkänsla med en vän i hans lidande, med det fodras
en verkligt fin natur för att sympatisera med en vän som har framgång."
Oscar Wilde
