När det brister...

Go afton på er! Här blidde det längre paus än beräknat. Har blogginlägg på rad och kommer mig inte för att färdigställa och publicera. Mycket julpyssel och annat mysigt julrelaterat. Ska ta mig i kragen och visa er snart.

De senaste dagarna och framför allt idag, tryter humöret. Har varit i skolan på närstudiedag och det sex timmarna där var total bortkastade. Kunde inte koncentrera mig över huvud taget på dagens bokföring. Cancertankarna tar överhand, hur tapper jag än vill och försöker vara. Det bästa har varit att sysselsätta mig till max, så hinner jag inte tänka så mycket. Det trodde jag skulle funka i skolan idag också. Väntar innerligt på svar från patologen och skulle gärna veta om det blir ny operation. Jag menar ifall den nya provbiten visar sig innehålla melanom den också. Om det blir operation och blir det i så fall innan jul eller inte.

Eftersom nattsömnen är knapp pga av att de hemska tankarna snurrar är jag väldigt disträ. Så pass att jag glömmer viktiga saker och vimsar på som aldrig förr. Glömmer bokade tider, så som Lillebrors tid till tandkliniken. Kan plötsligt inte Gubbens telefonnummer eller det bästa. Nja, eller, frågar ni Gubben, det värsta. Eldar värmekaminen på övre våningen med spjället inskjutet. Vilket medför att det sipprar ut svart sot/rök kring sotluckan och den vita muren förstörs. Nej ingen dog, för oslarmet tjöt som bara tusan efter en stund, men tja, ni förstår. Ingen lyckad grej! Tack och lov har jag en förstående Gubbe som inte sa ett knyst. Inte en min! Inte ett endaste ord yttrade han! Kanske det inte behövdes?! Först gormade på mig själv som en galning och sen brast jag i gråt. Han fick ju liksom inte en chans att få en syl i vädret heller. Hehe!

Och sedan kommer dessa små ljusglimtar, som när finaste vännerna hälsar på eller sänder så fina meddelande att jag gråter bara av det. Eller när granntösen knackar på dörren och de godaste biskvier överräcks som en överraskning en helt vanlig lördagskväll. Just då när jag är som tröttast, som om hon visste, att jag och familjen behöver dem just den stunden. När någon skriver ett hjärtligt meddelande att hon saknade mig och mina hantverk på den årligen återkommande julmarknaden. Eller när en underbar själ skriver ett försiktigt och så vackert långt meddelande. Skriver att hon hört om min diagnos ryktesvägen och vill så gärna få kontakt med mig personligen om jag orkar. Ja då brister det för mig! Blir så berörd av omtanken, vänligheten och värmen. Då blir jag mållös...

Dessa små gester som är så enormt stora för mig! Tar till mig alla hjärta-tryck på sociala medier. Att ordet kram på en fb-sida eller instagram verkligen känns som en sådan. Sedan har jag alltid tagit till mig uppmuntran och uppskattning. Lika mycket som jag alltid delat med mig av det, men just nu när så mycket känns jobbigt och framtiden läskig, berörs jag på ett djupare sätt! Med de orden önskar jag er - God Natt!