När känslorna sitter på utsidan!

Alltså fy faaan! Från att senast ha skrivit om min melanom och dock rätt tagen av situationen, blir jag så förbannad att jag stormar in på #dammenbrister! Min melanom är småsaker jämfört med detta! Lyssnat på radion. Läst Vasabladet. Om #Övistoo och insändare. Fy helvete så arg jag blir! Blir helt rabiat! På mig själv för att jag är så blåögd, men främst på de dårar som trakasserar och våldför sig på flickor och kvinnor. Klart att jag vet att det alltid pågått! Alltid! Men jag hör till de lyckligt lottade som inte utsatts för något riktigt hemskt. Inget sexuellt som skadat mig psykiskt eller fysiskt. Det tackar jag högre makter för!

Allt sedan #metoo kampanjen startade har jag diskuterat ämnet med mina barn, men främst med min snart vuxna dotter. Tänkt efter och försökt tänka tillbaka på situationer där jag känt mig obekväm. Det ända jag kom på var att en chef en gång i tiden, hellre tittade på bröst än i mina ögon när han talade till mig. På den nivån ligger det. Så jo, jag är mycket lyckligt lottad!

Bilen lånad från www.astra.fi

Sen trakasserade just denna chef mig och min kollega psykiskt så pass att vi blev långtidssjuka båda två. Det gick så långt att fackföreningar blev inblandade och det avslutades tre år senare i rättssalen. Till min fördel! Ha! Där fick han så han teg! Och det ända han kläckte ur sig den dagen var "- Det var aldrig mig han vill åt, utan enbart min kollega." Han avslutade sin utsago med att berömma min kvinnliga advokat om hur smart och snygg hon var. Vilket hon var, verkligen, men han sa det sådär äckligt slemmigt! Urk! När jag skriver ner det nu, inser jag hur helsjukt det var! Idiotiskt! Nå, det var inte det jag skulle skriva om. Det är en annan historia.

Jag kunde inte låta bli att läsa det som skrivits på Astras sida, så jag har läst en del. Bar en liten del! Huj så hemska berättelser! Alldeles vidriga! Sådant som händer hela tiden! Läser om präster, lärare, chefer på höga poster, sådana som man står i beroendeställning. Salongsberusade förmän, packade pojkvänner... Sådana dårar som fortsätter år ut och år in för att det inte är "så farligt". För att vi kvinnor alltid är lovliga byten! För att de dårarna inte förstår vad ett NEJ betyder! Nej fyy helvete!

Jag ska idag igen ta ett extra snack med mina söner. Har gjort det många gånger, och framför allt de senaste veckorna, men känner att det kan väl aldrig bli för mycket. Det är nog där vi ska börja. Lära våra söner hur man respekterar en annan människa. Hur man respekterar en flicka. Eller kvinna. Och så ska jag igen anmäla mig och dottern till självförsvarskursen som vi inte kunde gå på i höstas p.g.a. min canceroperation och hennes svåra höftbekymmer.

Här kan ni läsa mer http://www.astra.fi/dammenbrister/upprop/

Ta hand om er därute!♥

p.s. Ursäkta det grova språkbruket! Det sägs att bruk av svordomar bara visar brist på goda kunskaper i modersmålet. Må så vara, en brist eller okunskap! Bättre det, än att vara en förövare!

Hälsa framom estetik - O ja!

"Så om man drömmer att man kånkar runt på en riktigt stor väska, kan det bero på att man känner sig överlastad och nedtyngd av ett problem i verkliga livet..." Så står det i boken om drömtydning. Jag har packat och släpat. Haft galet brått för att hinna med. Dragit runt på den enorma kappsäcken natten lång. Så mycket att jag blev så nyfiken vad den drömmen möjligen kunde betyda. Och ja, det stämde visst!

I torsdags besökte jag hudspecialisten. Hon kollade varje födelsemärke på min lekamen och hittade en prick till som genaste opererades bort. Eller stansades bort, som hon kallade det. Ett stygn bara så den var enkelt fixat. Nu återstår igen några veckors väntan på svar från patologen. Om det även i denna bit hittas ruskigheter så ska det opereras bort en större och djupare bit. Jag har gått med olika stygn i snart två månader. Knappt hunnit få bort stygnen innan såret öppnades på nytt ocn nu då ett nytt sår. Såret där melanomen togs bort ömmar fortfarande. Det är ca 10 cm och det togs bort så djupt att det är en inbuktning mitt på ryggen. När stygnen togs bort tejpades det med hopp om lite snyggare resultat. Det är för övrigt ingen vacker helhet, men det viktigaste är att kirurgen fick bort allt.

Hudläkaren menade att det inte behövs varken biopsi av körtlarna under armarna eller mammografi, som det talades om i ett tidigare skede. (Dessa undersökningar för att cancern satt nära.) Jag får väl tro på det. Hon sa också att min melanom var av sådan art att jag inte ska behöva oroa mig mer, men så poängterade hon ändå att malignt melanom är en aggressiv farlig cancersort. Sen vet jag också att melanomen är lömsk. Många gånger är det endast metastaser i födelsemärken och själva ondskan sitter gömd på något annat ställe i kroppen. Kanske ger jag mig själv mammografi i julklapp i stället.

Jag försöker tänka positivt, eller inte tänka alls. Jag håller mig sysselsatt, nästa på gränsen till hysteri, för att inte släppa lös tankarna. De onda! Ledsamma! Jag är inte rädd för att dö. För är jag död, så är jag. Men jag är livrädd för att lämna barnen och Gubben. Alla finfina vänner! Familjen! Över det trillar nån tår nu och då. Sen påminner jag mig själv varje dag att detta är småpotatis jämfört med många andra svårt sjuka. Att inte måla upp svarta moln och förstora det hela.

Salig dubbellycka

Salig av lycka! Det är jag det! Som en ungmö på midsommarnatten, typ! Fniss! Och vad är en dam som jag så lycklig över då? Jo att få/kunna/klara av att gräva ner en drös blomlökar. Hade nästa gett upp hoppet för denna höst. Att mitt operationssår på min över rygg äntligen är i det skicket att plantering var möjlig. Dubbellycka blev det dessutom när jag igår stegade in i den stora trädgårdshandeln och där reades blomlökar för 1€ och 3€ per påse. Och jepp, jag planterade rubbet! Det kan man så länge man kommer ner i jorden. Jag fick ärlighetens namn vika undan den frusna jordskorpan, men det gick lätt.

Till sist, kort om statusen just nu. Operationssåret har inte helt velat ta fast. Stygnen togs bort efter två veckor, förra veckan och såret har varit tejpat sedan dess. Området var känsligare än jag tänkte mig och övre ryggen är ett väldigt töjbart område. Har försökt akta ryggen, men jag kan ju inte bara sitta och vänta heller. Blir ju galen med mindre. Haha!

Patologens utlåtande från den senare operationen kom igår och alla hemskheter är nu bortplockade. Fina tider! Nu ska här fixas talkojobb igen. Sonen ska på företagarmässa, som ett projekt från skolan och då får den uppfinningsrika morsan agera marknadsföringscoach. Hahaa! Bara att skrida till verket!

* Inlägget är inte sponsrat

Kvarg, lock och lim

Gör ni också som mig och lyxar till mellanmålet med nån köpis kvarg nu och nå. Ja eller den ända som köpts hem detta år är den på bilden ovan. Vi tycker de flesta kvargmellanmål är så söta att vi inte vill ha dem. Goda är de, men vill man minska sockerintaget ska man nog skippa dessa så långt man kan. Nu var det inte socker debatten jag skulle gå in på utan återbruk. Återbruk av locket.

Där under locket finns en plastficka i vilken en plastsked är instucken. Behändigt om man äter mellanmål på språng, men nu hör vi till dem som mer sällan gör det. Vi använder vanlig sked och då skulle locket och skeden åka i skräphinken. Om vi inte skulle återbruka det vill säga.

Men fiffiga miljötänkande jag kom på att det blir en perfekt "kopp" för lim eller som i mitt fall nedan, textilfärg. Skeden använder jag att stryka på limmet eller färgen med. Jag har några lock sparade till kommande julpyssel. Tänk hur smart det vore att samla och leverera till dagis, fritids eller skolan. Återbruk vänner! Återbruk!

* Inlägget är inte sponsrat

Blossa 17

Har så många halv färdiga inlägg som jag inte hunnit publicera, då jag fokuserat på all världens sjukdomsuppdateringar. Fniss! Nej det är inget att skämta om, men lite självironi och humor underlättar vardagen. Så alltså, vi har testat årets Blossa. Redan för ett par veckor sedan faktiskt. Den är gul, smakar sol och mango. En gnutta sting och är helt ok om man önskar sig en het somrig varm dryck. Absolut ingen smak av jul och glögg. Men då är det inte det som är meningen heller. Nästa flaska får bli någon annan för vår del. En juligare sort som smakar glögg. En som får mig att tänka på vintervita vyer och känna julmyset ända ner till tårna. En sådan glögg vill jag ha!

De förbjudna uppgrävda fynden

När vi gräver i trädgården vid vår stuga hittar vi allehanda märkliga ting. Förra sommaren grävde jag upp fiskenät, bladet från ett såg, ändan på en yxa. I somras en senapstub, ölkorkar och triljoner stora spikar för att nämna några av fynden. Den blåa karotten ovan fanns i ett lager utomhus, men den vita skålen grävde jag fram ur mossan bakom lagret. Så jo, det finns ett och annat att gräva fram, förutom tonnvis med sten.

Som jag också tidigare nämnt gillar jag att spara och använda det som finns vid stugan. Återbruk på en helt annan nivå än trädgården hemma. Dessutom har ingen grävt ner dylika grejer i vår trädgård hemma heller. Sen planerar och planterar jag trädgården vid stugan helt annorlunda än hemma. Här får det vara lite mer vildvuxet och allt är bara lite ditåt. Växterna behöver vara sådana som klara sig utan att jag vattnar och sköter dem varje dag.

Jag plockade taklökar från diket hemma, fyllde karotterna med jord och pillade ner taklökarna. Kollar ni noga ser ni att det är en jultomte på den vita kannan. Den grävde jag också fram i något skede, men minns inte längre var. På andra sidan kannan står de till och med Hyvää Joulua, men det svängde jag bortåt. En trädgårdstomte bör man väl ha i varje trädgård. Fniss!

Nu får karotterna med taklökarna pryda bordet som står uppe på balkongen. Mina bilder är ju från i somras, det kan väl ingen undgå att märka, men mitt tips är att pilla upp några taklökar ur rabatten och ha i krukplanteringar året om. Att kombinera med t ex barrväxter och kottar. Som utfyllnad i planteringarna. De håller sig fina hela vintern.

Och till fynden eller skrotet. För fy bubblan, så hemska vissa fynd är. Batterier som legat nerbäddade under jorden i tiotals år och rostat. Hur mycket gift de läkt vågar man inte ens tänka på. Varför någon överhuvudtaget gräver ner delar av en bakelittelefon eller trådrulle av metall. Eller glassburkar av stadens anrika glassfabrik. Och dörrhandtaget då? Hujedamej!

Min svarta prick

Detta ska inte bli en blogg om sjukdomar. Absolut inte, men eftersom ni är många som undrat, förklarar jag kort. Det vill säga, det jag kan om ämnet. Jag är ingen onkolog eller expert på malignt melanom. Jag googlar aldrig heller sjukdomar eller sjukdomstillstånd. Om det är något speciellt jag undrar över frågar jag min goda vän som är läkare. Han hjälper alltid och ger råd om skötsel eller om vi måste söka vård.

För några veckor upptäckte jag en liten prick på min övre rygg mellan skulderbladen. Den ömmande, värkte och var allmänt irriterad. Jag bad min Gubbe kolla för jag trodde det var en fästing. En liten, jämn, symmetrisk nästan svart prick i storlek av knoppen på en knappnål. Inte alls alarmerande om den inte ömmat, kommit så plötsligt och varit så mörk i färgen.

Pricken tog bort vid hälsovårdscentralen med ett tre stygn långt snitt. Sändes för analys och där konstaterades att allt inte var helt ok. Våren 2016 opererades det också bort två födelsemärken på mig. Den gången var de helt friska. Ny operation utfördes i måndags där det togs bort ett större och djupare område. Ett snitt med dubbla stygn, under och ovan hud. Den borttagna biten sändes återigen till patologen och svar väntas tidigast om två veckor. Jag fick även remiss till hud polikliniken där denna kärringens alla prickar och putar ska kollas. Det känns tryggt och skönt!

För mig var operationen obehaglig främst pga olyckliga omständigheter som ingen kan rå på. Det bara råkade bli väldans rörigt. Dem jag skrev om i förra inlägget. Vill ändå påminna att dessa ingrepp är rutinmässiga. I princip den enklaste operationen kirurgen och hens team utför. Små ingrepp som inte ens kräver operationssal. Inget som man behöver oroa sig över. Jag lovar!

Jag är ingen ivrig solbadare. En sådan som ligger och steker sig dagarna långa. Jag gillar sol och värme och njuter gärna utomhus av varma soliga dagar. Jag använder alltid solkräm med solskyddsfaktor 50. Det gör vi hela familjen. Nu när jag hunnit tänka en hel del på malignt melanom, solstrålar och annat skadligt, kom jag på att övre ryggen är det mest utsatt området för mig. Eftersom jag oftast när jag vistas i solen sitter på knä hukad över nån blomrabatt, grönsaksland eller målar någon möbel.

För oss som vill hålla koll på våra födelsemärken själva, finns det fiffiga tips man kan följa de s.k. ABCDE-kriterierna. Det är nog rätt vettigt att kika på sina prickar nu som då! Lika klokt som det är för oss damer att kolla brösten. Men attans, då det inte blir av så ofta som man borde. Du kan googla fiffiga ABCDE-tipsen eller så kan du gå in här.

Nuläget och ♥-Tack

Hej på er alla! Först vill jag ännu en gång tacka för alla hjärtliga, varma och helt underbara hälsningar ni öst över mig. Den enorma mängden hälsningar och era härliga heja-rop var så många att jag överväldigades totalt. Så totalt att, att jag fick sluta läsa och fortsätta någon dag senare. Jag blev så berörd att jag inte kunde hejda mig och grät som en öppen kran. Nu har jag sansat mig, läst var eviga en och hoppas innerligt att jag inte glömt svara någon.

Och jo, jag och vi lever helt vanlig vardag. Det rullar på precis som förr! Det gillar jag! Jag är lite extra trött, vimsig och disträ men det är ingen nyhet det heller! "Normi tilanne" skulle de påstå som känner mig privat. Fniss! Trött pga värkmedicin och lite sömn. Hur tuff och förnuftig jag än försöker vara snurrar tankarna på i sina egna banor. Skenar nog iväg mellan varven också. Speciellt nattetid. Också det i vanlig ordning med andra ord! Rädslan av vad som komma skall är också ännu överhängande!

I söndags skrev jag att jag skulle opereras dagen därpå. Dottern hade en inbokad tid för magnetröntgen samma måndag morgon. Jag hade tid till operation 1,5h senare. Tanken var att det skulle finnas gott om tid mellan våra ingrepp och att jag skulle hinna köra henne till skolan. Så blev det inte.

Min dotter har ett långvarigt höftproblem som nu utreds av ortopederna genom uteslutningsmetoden. I måndagens undersökningen punkterades höftleden, sedan sprutades det in kontrastmedel i ledhålan och efter det gordes en MRI av höften. Detta utförs så att man sticker in nålen i ljumsken och använder ultra för att hitta där inne i höften. Det råkade sig att instrumenten var felaktiga och radiologen fick trixa en god stund innan ingreppet kunde utföras. Efter detta rullade jag iväg med dottern till MRI och även där råkade det sig så  att det blev lite krångel. Detta är bara sådant som händer och det var ingen skada skedd, annat än att schemat blev lite väl tajt och mitt adrenalin steg. Jag kunde ha lämnat henne vid röntgenavdelningen och gett mig iväg mot kirurgiska, men vid det laget visste jag inte om hon kunde gå själv. (Kontrastmedlet i leden gjorde att hon totalt tappade kontrollen över ena benet och jag skjutsade henne med rullstol till MRI)

Sju minuter innan min planerade operation rusade vi in på kirurgiska avdelningen med andan i halsgropen. Tänkte sända hem dottern med taxi, men så konstaterade vi att jag också snart skulle vara nyopererad och klar för hemfärd. Sen visade det sig att min operation var 45min sen och ja...då blev det bara så utdraget och tråkigt...

När jag var klar opererad brast det! Rädslan, stressen och oron över mitt barn! Att hon efter sitt ingrepp ska sitta där och vänta på sin mamma som opereras för andra gången inom någon vecka. Nej usch, jag hade så himmelens gärna sparat henne från detta. Och dessutom kunde jag inte hejda tårarna mer. Där stod jag, nyopererad och försökte hejda tårarna och bete mig sansat. Hon är stark min flicka, mycket stark! Det vet jag, men ändå känns det så galet och ledsamt.

Jopp, vila kan jag också om det dock inte riktigt är min grej. Fniss! Här i dotterns mysiga rum.

De lustiga med det hela var att efteråt gick vi på loppis som om allt vore normalt. Hon och jag. Traskade mellan hyllorna i allsköns ro utan att köpa någonting. Vandrade av oss på något sätt. Jag minns nog inte vad vi tittade på men jag vet ju att jag varit där. Haha! Vi människor har nog någon inbyggd överlevnadsinstinkt trots allt. En som vill normalisera tillstånden tror jag.

Som sagt så kör vi vanlig vardag. Jag är lite stel, klumpig och aktar såret som gör sig påmint på övre ryggen, men annars kör vi på. Jag kokar gelé med gubbens hjälp (bör inte lyfta för tunga saftkastruller pga snittet) eller syr nya kuddöverdrag och annat kul. Eller som i förmiddags, då var jag och fixad till kalufsen, som för övrigt skrek efter hjälp. Det skulle jag göra i måndags men fick avboka pga denna plötsliga operation. När ryggen behöver vila sätter jag mig ned framför datorn och fixar mina distansuppgifter i mina studier. Hej för denna gång! Nu ska jag göra min läxor om bokföring i aktiebolag.